Idag hade Frank och jag med oss Molly i skogen och sin vana trogen skulle hon markera revir precis överallt.
Hon hade behövt en blåsa på 150 liter för att ”vattna” allt hon ville så de sista gångerna kom det inget när hon markerade ha ha.
Vi avslutade rundan med skritt uppför en jättelång klätterbacke som jag har hittat – Molly, aka Fjädern tog sig an den som ingenting medan Frenchie pustade lite; kanske delvis pga vikten på ryggen hi hi?
Jag är så glad för ”min” skog där ridvägarna är oändliga och kan varieras hur mycket som helst.
Medan jag red drog jag mig till minnes en i efterhand rolig händelse i ett stall där jag var inackorderad och där uteridningsmöjligheterna enligt mig var ganska skrala (mest spikraka grusvägar).
En stallkamrat som varit inackorderad mycket längre än jag erbjöd sig att visa mig lite nya vägar när jag påtalade ovan och jag hängde förväntansfullt med.
Döm om min förvåning när vi var tillbaka i stallet efter typ 40 minuter; den lilla plutt-rundan tyckte jag knappt att det var lönt att sadla hästen för och jag hade själv långt bättre och framför allt LÄNGRE alternativ som jag använde mig av. Så kan det gå!
