Var det värt det?

En diskussion jag hade med en annan hästägare nyligen:

Om jag hade vetat EXAKT det jag vet idag när jag började rida (en utopi så klart) så tror jag inte att jag hade valt hästarna på det sättet som jag gjorde.

Att ha egen häst har utan tvekan gett mig massor; fina vänner, tonvis av härliga stunder bla bla bla men det har också kostat mer än jag nog tycker att det har varit värt det när jag ser tillbaka.

Att i så många år lägga alla pengar på den häst jag ägt då, lägga all ledig tid, alla tusentals timmar jag jobbat extra. Allt dåligt mående och förtvivlan när ens häst har varit sjuk på olika vis, ibland i många veckor.

När man är mitt uppe i det tänker man kanske inte på att man borde lägga ner, i alla fall har jag aldrig gjort det och nu bor jag på världens finaste gård och har en ridhäst jag är helt galen i så NU har jag inte dessa tankar.

Men var det värt det i över 35 år och skulle jag råda någon annan att köpa häst som tvekar; nej faktiskt inte så som utveckligen på hästfronten ser ut idag.

Det är lätt att se tillbaka på olika perioder i sitt liv med rosafärgade glasögon och jag minns faktiskt att jag och en skolkamrat sa till varandra att vi aldrig skulle förhärliga gymnasietiden när vi blev äldre för det var väldigt mycket slit (pluggande) för vår del och nu tänker jag lite samma om nästan hela mitt vuxna liv med egen häst.

Jag hade NOG besparat mig mycket tråkigheter på olika vis om jag hade valt en annan livsstil utan att känna att jag hade gått miste om allt som hästarna trots allt så klart också gett mig.

Men, inte lönt att spekulera över det nu och NU är jag som sagt nöjd.

Hur känner ni när ni läser detta?

Vill ni försvara ert hästägande in i döden, kan ni hålla med om en del eller HAR ni t.o.m. lagt av med hästar på olika vis utan att ångra det?

Imorgon tänkte jag dela med mig av mina åsikter vad gäller vad som absolut underlättar massor om man trots allt väljer att äga en häst!

27 kommentarer Skriv kommentar

  1. Jenny

    Jag hade uppehåll från hästarna i 18 år (20-38) för att då köpa en häst som jag har haft i 12 år. Jag är väldigt glad för den tiden då jag, som du säger, kunde lägga både tid och pengar på annat. Jag hade inte heller kunnat utbilda mig till det jobbet jag har idag om jag hade haft häst, då utbildningen var på annan ort i långa perioder.

    Men de senaste 12 åren med häst har ändå varit fantastiska (trots en massa oro, extra kostnader osv). Att ändå känna att det är värt alla pengar och all tid är ju otroligt.

    Svara
    • Hanna

      Jag har faktiskt tagit en paus efter haft egen häst i över 30 år. Kändes som att de senaste åren mest varit veterinärbesök och mycket oro. Men ångrar inte en sekund all tid och pengar jag lagt på hästar! Om det blir häst och ridning i framtiden vet jag inte men dörren till hästvärlden står alltid på glänt!

      Svara
  2. Karolina Cappelli Lindholm

    Jag hade gjort de om och om igen!
    När jag låg på sjukhus så var de hästarna hemma som fick mig att längta efter livet.
    Och sen när livet vände så visste jag att de är detta jag vill ännu mer. Mer hästar, mer avel och mer rida!

    Svara
  3. Kristina Stenzel Huke

    Ja mycket jobb, slit, oro, bekymmer, men också fantastiska stunder som jag inte skulle vilja vara utan. Ångrar inget. Hade gjort det om igen utan att tveka. Är dessutom uppfödare till 2 hästar och det har varit underbart. Hästar är en lisa för själen.

    Svara
  4. Anna

    Jag har den omvända situationen till viss del. När jag var barn så jag tänkte jag alltid att jag skall skaffa ett välbetalt jobb och köpa häst själv ”när jag blir stor”. Så blev det aldrig och jag gav upp hästarna under många år. Nu undrar jag i stället om det var värt det att alltid vara så försiktig och tänka ”det är för dyrt/krångligt/det passar inte nu”. Kanske borde jag ha varit lite mindre ängslig?

    Svara
  5. Rackemarie

    Då mitt hästägande inte började förrän efter att jag fyllt 40 så har jag endast drygt 20 år att se tillbaka på. Har tänkt tanken att Barbie är min sista häst, men har lämnat dörren lite på glänt.

    Svara
    • Birgitta

      Om jag får önska….men det är livsfarligt att hoppas på något som kan ändra sig en miljon gånger om….så skulle det vara att Frenchie är minst lika fin och ridbar som han är nu i 10 år till.

      Då är jag 67 och det kan vara dags att inte ha en egen tävlingshäst mer tänker jag.

      Svara
  6. My Persson

    Nu sedan jag ”tvångsslutade” ser jag det med andra ögon. Jag skulle gärna ha Luzen i hyrstallet här vid vårt villaområde, men jag skulle inte vara lika frenetisk som förut med allt, jag skulle inte snåla på varenda krona bara för att kunna träna ett pass till per månad och jag skulle inte ha samma press på mig att träna och jag skulle definitivt nöja mig med upplevelser mer än med prestationer. Man kan rida en pay n jump fast man inte tränat slaviskt i månader, utan bara på skoj. Man kan rida på stranden fast hästen inte har toppkondition. Jag skulle helt enkelt ha mindre krav och inte lägga alla pengar på hästeriet, och jag skulle njuta mer av sådant som jag saknar idag (att bara galoppera på en skogsväg). I övrigt tycker jag mycket i dagens hästindustri inte står för vad jag tycker är ett bra hästliv, och jag tycker heller inte sporten är tillräckligt miljötänkande.

    Svara
  7. Frida

    Jag hade inte valt bort hästarna men hade kanske gjort lite andra val, t ex sälja hästar som inte passade mig eller haft mer tålamod och sparat längre tid för att kunna köpa den häst jag verkligen ville ha. Men å andra sidan har alla hästar jag haft lärt mig ngt och jag hade nog inte uppskattat den häst jag har nu på samma vis utan allt slit med andra hästar. Men nej, jag hade inte valt bort hästarna. Vad skulle hag gjort annars? Vill inte ha barn, är rätt osocial och trivs som singel, är inte förtjust i att resa, heminredning är ju rätt kul men inte som enda intresse. Kanske hade jag haft ngn form av verksamhet med hundar typ uppfödning eller lydnad men inget ger livet så mkt mening som hästarna.

    Svara
    • Birgitta

      DET var en intressant input; det här med vilka hästar man hade valt och ffa hur länge man hade behållit dom.

      Jag borde utan tvekan ha sålt Décima långt, långt tidigare och Archie något tidigare.

      Men ibland är man lite väl envis och hoppas på underverk; så vill jag nog analysera varför jag behöll dessa två hästar ”för länge”.

      Handen på hjärtat så krävde jag för mycket av dom och de hade troligen haft en lättsammare tillvaro hos någon annan.

      Svara
      • Frida

        Har ju köpt mkt hästar på premissen att jag får köpa det jag har råd med och göra det jag kan med det jag har. Problemet är att jag är blödig och hopplöst dålig på att sälja. Men som sagt, allt slit och allt kämpande har lärt mig att verkligen njuta av och uppskatta att ha en frisk, rolig, trevlig häst som passar mig perfekt. Det tror jag inte att man uppskattar på samma sätt om man alltid fått ”rätt” häst och åkt räkmacka.

        Svara
  8. Ann Hammarlund Holst

    Ja, varje sekund tveklöst. Jag älskar att rida (träna och tävla) och inget av det negativa överskrider det positiva.

    Svara
  9. Birgitta

    På tal om pauser så har väldigt många som jag känner och som tidigare haft häst/ ridit lagt av helt.

    Ibland kan jag känna mig lite som ”Birgitta 13 år” i deras sällskap. Inte så att jag känner mig underlägsen eller motsatsen men det blir så uppenbart att mitt liv ser nästan exakt likadant ut nu som för 30 år sedan. Inget fel i det och som sagt tycker jag SJÄLV att jag har det underbart på många vis men jag kan också förstå hur det kan te sig lite märkligt och icke- utvecklande i andras ögon. Så det är tur att jag struntar i vad andra tycker 🙂 .

    Svara
  10. Elizabeth Torrisi

    Frågan är vad man skulle gjort istället? Kan ju inte komma på något roligt. Räkna pengarna kan man ju inte göra hela dagarna.

    Svara
    • Birgitta

      Lite så har jag också resonerat i alla år fast nog tusan borde man kunna hitta på annat i livet?

      Ödets ironi är att jag lätt hade kunnat jobba halvtid och klara mig på det om jag inte hade haft hästarna men då hade jag (inbillar jag mig) i stället inte vetat vad jag skulle göra av all ledig tid. Lite förenklat….

      Svara
      • Elizabeth Torrisi

        jag kan liksom inte fastna för något mer än resa på semester. Men det blir ju bara minnen kvar och det känns tomt.

        Svara
        • Birgitta

          Det är nog kört för oss 🙂 !

          Jag tycker annat i livet är roligt men inte LIKA roligt som att träna och tävla.

          Och mycket av det som jag tycker är roligt (men verkligen inte ALLT) har på olika vis med hästar att göra 🙂 (harva tex *ASG*)!

          Svara
  11. Carina Göransson

    Ångrar vet jag inte, men försvarat det trots all tid, pengar och stress som det innebär att hålla hästar. Men om jag skulle göra om det? Tror faktiskt inte det. När jag själv slutade rida, började dottern tävla mer och mer. De senaste fem åren, njuter jag av allt annat i livet. Pengarna försvinner ändå, men tidigare fick jag avstå saker jag ville göra för att framförallt inte tiden räckte till.

    Svara
    • Birgitta

      Jag har rätt många tidigare stallkamrater osv som numera inte alls rider själva men som är engagerade i sina barns ridning.

      Själv har jag medvetet valt bort barn och det har inget med hästarna att göra (i så fall undermedvetet men det tror jag inte).

      Svara
  12. Anna

    Har en kollega som tillsammans med sin fru lägger alla sina pengar detta år för att se Bruce Springsteen i olika länder. När de kommer hem blir frugan lite deprimerad eftersom de är tillbaka i den lite trista vardagen.
    Jag reser sällan o går sällan på konserter. Men varje dag, året runt får jag göra det jag älskar mest. Så ja, värt varenda krona.❤️

    Svara
  13. Gunilla Leonardsson-Ohlsson

    Ja jösses så mkt tid o pengar det har kostat
    Först tonårshäst med dubbla jobb. Sen ensamstående ponnymorsa med studier o nattjobb sen kom Madde med Fredde just precis när jag äntligen skulle leka vuxenliv. Så var man fast igenför så klart behövde ungen hjälp med pyssel, ridning och transport till alla träningar o tävlingar… men eftersom Madde alltid ville ha sista ordet så fick det bli en egen.
    Ångrat mig?
    Tja de få gånger vi vågat räkna på vad vi lagt ner i pengar o tid såå..
    Men när jag nu ser tillbaks med all glädje och trygghet tjejerna fått med vårt hästliv och vilken glädje och tröst Mirre gett mig under en del tuffa tider så nä…
    det har varit och fortfarande är värt all tid och varenda krona☺️

    Svara
  14. Birgitta

    När jag tänker några varv till på frågan så skulle jag nog vilja utveckla mitt svar till att huvudsaken för MIG i alla fall är att vara så lycklig jag kan vara.

    Jag har ju inga barn som jag behöver ta hänsyn till och Henrik och jag har träffats ”på gamla dar” och han visste vad han gav sig in i.

    Livet må kännas om en tävling för vissa (ibland/ alltid) men till syvende och sist ska vi alla dö och då spelar det egentligen ingen roll vad vi har presterat under våra liv, vi får ingen belöning för det när vi dör (säger ateisten).

    Så även om det kan kännas…tja…banalt kanske…att använda så stor del av sitt liv på en jäkla häst 🙂 så why not….om det gör en lycklig?

    Att ANDRA kan tycka att det är barnsligt, slöseri med tid/ pengar osv eftersom de flesta av oss aldrig lär komma till varken VM eller OS…det får man ju strunta i och vara glad för sitt eget liv. Även om man inte blev en hjärnkirurg, uppfann botemedlet mot whatever eller fick fredspriset…tex…utan bara ”lekte med sin häst” som en arg kvinna en gång anklagade mig för 🙂 .

    Svara
  15. Smurfan

    Läste för mååånga år sedan i Ridsport om en kvinna som hade räknat ut vad inköp av häst + löpande kostnader skulle kosta. Sedan tog hon de pengarna i stället och red privatlektioner på ridskola ca 5-6 gånger i veckan. Fördelen enligt henne, mot att ha häst, var att hon kunde välja häst, kunde avboka om hon inte ville/kunde, fick tillgång till fler utbildade hästar samt slapp ansvaret. SÅ skulle jag vilja ha det om jag fick leva om mitt liv

    Jag älskar mina två pållar och min gård och de andra djuren, men det där ANSVARET! Oron som följer med hästägandet. Haltar han? Ja men, går orent då? Begynnande fång kombinerat med stelkramp/kallbrand/digerdödspest? Och allt runt omkring som nu med vädret, höet är tunt och växer inte. Betet bränns bort… Inget regn i sikte – hjääälp!!!

    Har ägt egen häst i 35 år, känner att dom här pållarna får bli dom sista. Om naturen får ha sin gång och inga olyckor sker kan de leva i 8-10 år till. Sen får jag nog fylla hästkvoten på något annat, mindre arbetsamt sätt. Eller prova något HELT nytt! Skaffa en papegoja kanske, det har jag aldrig haft!

    Svara
    • Birgitta

      Jisses….mycket av det du skriver är som om jag hade tryckt på tangenterna själv! Inte det där med papegojan förvisso…det hade jag avverkat redan som barn 🙂 .

      Men gud vad jag tex ångrar mina litanior om hur hääääärlig sommaren är just nu.

      Jag glor på väderleksprognosen trettioelva gånger om dagen (fortfarande inte en droppe regn i sikte på 14 dagar), jag har ont i magen över mina stäpp-hagar, om det ska bli något vettigt hösilage att köpa, vad som har drabbat Frenchie och när han tänker bli frisk samtidigt som jag bevakar varje steg min ponny tar i letandet efter tecken på begynnande fång (dessutom klämmer jag på hans mage/ revben dagligen för att kolla så han inte blir fööör tunn samtidigt som han inte får bli föör fet). Livet är härligt !

      Och för övrigt är det just det där med ANSVARET som är det värsta…och att det är mina djur och ursäkta…min plånbok som drabbas.

      Hade jag tagit hand om andras hästar, som i slutändan är deras bekymmer och kostnad hade jag inte alls haft samma ständiga oro.

      Men när man vet hur mycket man har investerat i sina djur och då menar jag inte ”bara” pengar utan så mycket annat så…

      Och rent krasst har jag för övrigt inte pengar till en ny Frenchie om något skulle hända honom och ponnyn är den bästa ponnyn i världen….

      Svara
  16. Helena Tang

    Intressant ämne! När jag var i tonåren och vi hade Limpan och jag red och jobbade i stallet, pluggade på Bollerup och allt möjligt så var det självklart att jag ”aaalltid” skulle hålla på med hästar, det var mitt liv, typ. Jag tog ett år efter gymnasiet och åkte till Irland som au pair med en kompis och det blav väl egentligan spiken i kistan för mig (på Irland av alla ställen med.. )
    Jag stannade lite längre än vad jag planerat, sen träffade jag min nuvarande man på nätet när jag var hemma om i Sverige och velade. Jag åkte tillbaka till Irland för att plugga lite och pendlade mellan Dublin och Belfast på helger,sen flyttade jag upp hit när skolan var slut.
    23 år senare och har ff inte suttit på en häst häröver. Gick upp i vikt rätt mycket sedan jag träffat min man och pga diverse andra anledningar, men så är det..
    Skaffade vår första hund i januari och nu är det daglig motion igen.
    Fysiskt sett mår jag verkligen inte bättre av det pga min MS, men mentalt har det hjälpt mig väldigt mycket

    Svara
  17. LenaB

    Jag skulle kanske gjort annorlunda. Sålt hästar tidigare osv. Men precis som ngn annan skrev så har jag köpt vad plånboken tillåtit och fått göra vad jag kunnat med det materialet, Ibland har det blivit bra, ibland mindre bra… Jag har varit hästnörd i såååå många år och har svårt att komma på ngt annat helt enkelt. Det är med hästarna jag hittar ”kraft och energi” till allt annat i livet helt enkelt. Jag har aldrig och skulle ärligt talat aldrig våga räkna ut vad de kostar mig.
    Jag satt på en häst första gången när jag var 3 år och är idag 56, jag vet helt enkelt inget annat…

    Svara

Skriv en kommentar

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>