Idag var det äntligen dags att träna för Nina och även om jag nu får rida ”normalt” så tog vi det mycket lugnare än vanligt med mycket skrittarbete.
Sägas ska att jag tycker att Nina alltid är noga med tex skrittpauser och jag tycker aldrig att hon pressar på för mycket så att hästen känns trött. Det var mer sådant jag kunde göra mig skyldig till när jag red på egen hand för x år sedan men man blir tack och lov klokare med åren.
Vi diskuterade detta på nätet för ett tag sedan; att så som en del av oss red för +20 år sedan skulle vi aldrig rida idag…
Och jag vet inte hur mycket det handlar om de ”ridkretsar” jag umgås i idag men jag tycker inte jag hör om hästar som behöver omfattande ledbehandlingar lika ofta som ”förr”. Nu är det oftare mycket små hältor eller sådant som behandlas nästan förebyggande- innan det har blivit en skada/ problem.
Sedan har det så klart skett en utveckling även på den veterinärmedicinska sidan och man använder andra diagnostiska hjälpmedel, annan medicin och tankarna kring rehabilitering ser lite annorlunda ut. ”Förr” var det tex 3-5 dagars boxvila vid ledinjektioner som gällde medan man idag mycket mer förordar betydelsen av skritt.
Och det sistnämnda tycker jag personligen är bra då en plötsligt påkommen total stillhet för en häst i full tävlingskondition inte alltid gynnar varken kroppen eller knoppen; samma sak med hästar som är vana vid att gå i hagen många timmar om dygnet.
