Samma takt

En sak som slog mig efter vår skogstur med Elisabet och Nilo igår är hur perfekt det är att hästarna inte bara verkar trivas ihop utan framför allt håller samma takt.

Det är något jag insett är verkligen viktigt för mig och jag har lärt mig det, om inte den hårda så i vart fall den trista vägen.

För mig är att skritta ut minst lika mycket psykisk som fysisk avkoppling för både ryttare och häst, ett ridpass då jag släpper de flesta av kraven jag har på ridbanan och bara njuter av att komma ut i naturen.

Och att då ständigt behöva hålla igen min häst eller motsatsen, driva den så att den nästan börjar takta/ trava- allt för att hålla jämna steg med sällskapet, blir ingen avkoppling alls för mig och inte kravlöst för hästen.

Alla kanske inte bryr sig så mycket om detta men mig passar det inte alls och jag minns tex en gång då jag skulle skritta ut med en stallkamrat vars häst behövde lite ”draghjälp” vid uteritt.

Jag ångrade mitt erbjudande om sällskap redan 100 meter från stallet för då hade den andra hästen bara hunnit 50 meter och jag fick under hela turen sitta och bromsa eller t.o.m. stanna Vicke som absolut inte är någon raket-skrittare i sig. Och just en sådan häst, som naturligt inte ”skrittar på rejält” blir det kontraproduktivt att hålla igen hela tiden.

Sedan vill jag som sagt inte heller jaga mig egen häst, trava ikapp om vi skrittar eller slängtrava för att hålla samma tempo som sällskapet i trav- det är inte heller avslappnande och att rida i ett övertempo är definitivt inte främjande i något syfte. Tycker jag.

Så jag rider ärligt talat hellre själv än med hästar som inte håller samma takt som min egen, det blir bäst så även om jag tveklöst föredrar ”prat-sällskap” framför att rida solo.