Ibland läser jag om andra djurägare som drabbas av så mycket skador/ sjukdomar med sina djur att man knappt tror att det är sant.
En del som jag känner mer eller mindre väl är jag väl inte jätteförvånad över när deras hästar tex skadas/ blir halta- ibland har jag nästan bara gått och väntat på det för det är inblandat en hel del okunnighet, handhavandefel och dylikt som rent objektivt ökar sannolikheten för skador.
Men man kan banne mig absolut inte förlita sig på någon sannolikhet enkom för ibland blir djur sjuka vad man än gör och hur man än sköter dom, så är det bara.
En bekants hund har tex fått epilepsi- det om något har definitivt inte att göra med hur man skött sitt djur utan är bara en…ursäkta…djävla otur. Och så var det ju också när min egen förra hund fick samma gräsliga sjukdom.
Jag vet exempel på hästar som ridits av en jätteskicklig ryttare, fått hur varierad träning som helst, lång daglig hagvistelse i en jättefin hage med sällskap bla bla bla men lik förbannat blivit halta.
Så skaffar man djur i allmänhet och hästar i synnerhet vill jag påstå att det inte är en fråga om OM djuret någon gång ska bli sjuk/ skadad utan NÄR och HUR OFTA detta ska inträffa.
Mycket går absolut att förebygga men verkligen inte allt!
Tyvärr är livet inte alltid rättvist. Det spelar ingen roll hur noggrann man är med sina djur – tvärtom- ! Skador och sjukdomar dyker ändå upp. Och enda skillnaden är väl att om man är ’ordentlig’ så märker man ganska direkt om något är fel och kan förhoppningsvis bättre lösa problemet??
Hoppas och tror att Frenchie snart är OK igen.
Instämmer helt och detsamma gäller ju tyvärr för oss människor också. Det är minst lika tydligt och orättvist.
Man kan aldrig skydda dem mot allt om det ska få vara djur också … Vår två åring är född med defekter ingenting vi hade kunnat göra något åt för det är naturens gång. Vi kan bara hjälpa henne och lindra det som gjort ont. I detta fall gå in i hasleden och rensa upp och spola vilket vi gjorde när hon var 1½ på hösten.
Vissa djur har ingen som helst självbevarelsedrift, min ena katt till exempel kan sätta sig på uppfarten när man kommer med bilen och vägra att flytta på sig, som en sådan där klimatdemonstrant, så man får gå ut ur bilen och handgripligen flytta honom. När han ser en hund blir han arg och försöker gå till attack. När han ser andra katter tror han däremot alltid att ”oh så trevligt en kompis” och blir jätteförvånad om det blir bråk. Han är världens klumpigaste men försöker ändå smita ut genom fönstren på övervåningen och flera gånger i veckan råkar han bli inlåst i källaren…
Ska man skratta eller gråta?