För några dagar sedan valde jag att säga adjö till min ponny för gott.
Han fick fång igen och jag hade redan förra gången han drabbades bestämt att jag skulle ta bort honom om sjukdomen återkom.
Den konstiga sommaren med initial torka som följdes av regn som gjorde att gräset har vuxit massor, i alla fall här i Skåne, gissar jag är den troliga anledningen till att fången återkom eller så fick han belastningsfång efter en hovböld som gjorde att han hade otroligt ont i ett framben i några dagar och då säkert överbelastade det andra frambenet som var det som var värst drabbat förra gången han fick fång. Eller en kombination av båda?
Det spelar egentligen ingen roll, inte heller att personen som kom för att ta bort honom påstod att det varit ovanligt många fånghästar i år- jag tog en kalkylerad risk när jag valde att fortsätta att låta min ponny gå i gräshage sin tidigare fång till trots och då blev det tyvärr så här.
Jag är så klart otroligt ledsen men står för mitt beslut och ångrar det inte ens med facit i hand för som jag har skrivit flera gånger anser jag att den lilles livskvalité inte hade gått att bibehålla här ståendes/ gåendes på min utebana eller i en tillverkad grushage.
Hade han inte varit 26 år och sedan merparten (hela?) av livet van att gå en gräshage, hade han motionerats regelbundet eller om han hade kunnat ha sällskap av någon annan häst här i en rejäl grushage så hade jag kanske fattat ett annat beslut men hos mig ser det ju inte ut så.
Och att låna ut en snart 27 årig ponny som måste medicineras mot PPID dagligen tror jag inte på annat än om jag hade känt någon som kunde garantera ett jättelämpligt hem enligt ovan och det gör jag inte.
Jag är otroligt tacksam över de 3,5 åren jag fick med denna fantastiska ponny, tacksam över att hans tidigare ägare sålde honom till mig och väldigt, väldigt ledsen att han inte fick leva i ”tusen år” som jag trodde att vi var överens om.
Bilden är inte ens 2 veckor gammal men som vi alla vet kan det gå fort med fång.
Och bilden illustrerar också tydligt för mig när sjukdomen började.
Under alla åren hos mig var min lilla ponny ”överallt och ingenstans” i sin stora hage; han skrittade massor dagligen och detta samt det faktum att hela hagen är byggd i en backe gjorde säkert massor för hans kondition och allmäntillstånd.
På bilden är han allra högst upp i hagen och de 2 sista dagarna innan fången visade sig så att jag ställde honom på boxvila ville han bara gå kortare sträckor allra längst ner i hagen. Ja, det var varmt ute och ja, han hade sin tjocka päls som gjorde honom svettig men ändå…
Och efter 2 dagar var det inte längre någon tvekan (trots svala hovar och brist på en del andra ”fångtecken”) utan han fick stå på box med full smärtlindring i några dagar och kunde sedan faktiskt gå ut ur stallet en sista gång både helt ok och ungefär ”som sig själv” vilket jag är så tacksam över ❤️.
Vad tråkigt att höra, men förstår ditt beslut till fullo.
Åh vad sorgligt. Jag har också problem med min ena shettis i år. Hon har inte haft problem på flera år. Vem har du som sällskap till F nu ?
Det ska jag berätta om imorgon i ett eget inlägg.
Så ledsamt, men ett klokt beslut.
Så fint skrivet Birgitta. Jag beklagar sorgen❤️
beklagar
Hoppas du hittar en ny fin vän snabbt
Så tråkigt! Men helt rätt, ett liv i en grushage är inget liv.
Så resonerade jag med min Chirovena också, att livet för henne inte var värt det om hon skulle gå instängd i en grushage resten av sitt liv. Hon blev ”bara” 15 och hade säkert kunna leva 10 år till i en grushage, men jag är helt säker på att hennes liv i en gräshage med sin flock var mer värt än ett längre liv med restriktioner.
Jag tycker du gjorde helt rätt ❤ Balthazar blev högt älskad och hade ett underbart kravlöst liv under de 3.5 åren hos dig, det är det finaste en häst kan önska sig.
Så sorgligt för er.
Allt har en ände och han fick ett långt liv med fint pensionärsliv!
Beklagar.
Klokt beslut att låta honom vandra vidare.
Beklagar verkligen. Det är alltid lika jobbigt att fatta beslutet men ibland hur man än vrider och vänder på det så ….
27 år är en hög ålder att hålla sig ändå så pass fräsch utan större krämpor en gång och ppid. Ja fång är en riktigt sjukdom min ponny hade det och fick det första gången när hon var 12-13 år och hon fick bara vara med oss tills hon var 22 år. Men det åren efter hon hade haft fång så var det ständigt ångest och när hon fick fång sista gången som 19 åring tänkte jag att nu vet jag inte om hon fixar det här en gång till. Men hon var en fighter på det viset hon gav inte upp i första taget men till slut var vi tvungna att släppa taget om varandra iaf ♥️
Ja 27 år är både gammalt och inte (för en ponny)- han hade jättebra tänder tex.
Så utan fång och ppid hade han säkert kunnat leva minst några år till.
Åh så ledsamt men vilken fin tid han hade hos dig, han kunde inte haft det bättre.
Beklagar men ett klokt beslut.
Beklagar så så mycket. Fina ponny.
Beklagar Birgitta, ❤️
Får bara sån ångest när jag tänker på det.
Jag förstår dig verkligen.
Jag har själv haft fångest (världens mest lämpliga ord) hur länge som helst generellt och många veckor denna sommar och det påverkar en massor, iaf mig.
Ja jag tänker på det dagligen och vågar inget hoppas förrän nästa besök hos Staffan. Hon är inne på sin 4:e vecka nu på boxvila o jag är fortfarande bara så förundrad över att hon finner sig❤️. Håller helt med dig. Mirre har alltid gått i gräshagar och fixar hon inte detta efter det här…. då harhon inget riktigt hästliv.
Beklagar verkligen. ❤❤. Det var ju rätt beslut, även om det är stor sorg. ❤. Alouette, Masses mamma hade problem med fång en stor del av sitt liv. Men till slut vet man att det är dags. Hon blev ju dock 22 år. ❤
Vi är skyldiga att avsluta deras lidande. Tacksam för alla som tar ett så klokt beslut. Det är djurvälfärd.
Vissa saker etsar sig fast i minnet;
För tusen år sedan frågade jag Kjell Felt, som alla i Skåne vet vem han var: ”händer det inte att folk väntar för länge” (med avlivning) och han svarade ”jo…en del får vi inte ut ur boxen”.
Och dom orden har jag alltid burit med mig… så tacksam att jag slapp det för min ponny!
Beklagar sorgen! Det är förfärligt att förlora en vän. Ditt beslut var helt rätt och det mest kärleksfulla du kunnat göra. ♥️
Så sorgligt
Kloka resonemang
Ååh vad jag blev ledsen när jag läste detta !!
Men oavsett allt gav Du honom fina sista år – vilken dröm för en fin gammal ponny ❤️ !
Stor kram
Så ledsamt men rätt beslut tycker jag också under omständigheterna.
Jag tänkte faktiskt på dig och din ponny häromdagen. Vi har ju en extremt fet shettis, inget jag är stolt över, han lever på luft typ. Har försökt banta honom vintertid på box men det går inte. Okej, han och min tjocka Diva går på bete. Mår finemang.
Sen har jag min shettis Ammi som är mager som en skrika men får fång av minsta lilla. Hon hade fång 2018. Hon har varit helt bekymmersfri sedan dess men fått fång i år. Jag kämpar ett tag till – men häst i grushage går bort för mig. En häst ska beta – det är ju det dem för!
Min ponny VAR fet när han fick fång första gången och hade tom fettdepåer ovanför ögonen.
Sista året har han snarare varit en aning för tunn och eftersom han alltid ätit hösilage/ hö sparsamt och bara velat ha gräs (men inte betat hysteriskt) hade enda sättet att möjligen få honom tjock varit att ösa i honom kraftfoder. Så gissningsvis hade medicinen effekt på ämnesomsättningen men det hjälpte ändå inte.
Åh nej, beklagar verkligen!
Jag säger som de andra, det var rätt beslut du tog. Ett liv i en grushage är inget liv. Och vill jag tillägga: INGEN GARANTI! Har haft egna hästar i 36 år, 12 av de åren har jag ägnat åt att slåss mot den där otäcka sjukdomen fång. Tre ponnyer, unga individer med framtiden för sig, gjorde att jag höll ut längre än vad man kanske skulle göra med pensionärsmogna hästar. Jag provade ALLT: fångbete i skog, fångbete bland klippor och mossa, banta, motionera, veterinär, homeopat, finmaskigt hönät som slowfeeding. Böner till Gud… Och grushage. Inget hjälpte.
Personligen tycker jag att vetenskapen fortfarande vet för lite om fång, det är fler faktorer än om hästen är tjock eller smal som spelar in, och vi vet inte allt än. Just de här tre damerna (systrar) har alla vandrat vidare innan de ens fyllde nio. Storhästen jag har nu hade fång för över åtta år sen, har aldrig ens haft känning sen dess, gått/går på gräs året runt och mår toppenbra. Och jag har ingen aning om varför. (Men är JÄTTEGLAD såklart.) Vad gjorde jag för fel i ena fallet och rätt i andra?
Det jag försöker säga med mitt svammel är att jag tyckte du gjorde rätt. Lillis slapp en grushage som kanske inte alls hade hjälpt.
Och till dig: Man FÅR sörja en ponny även om han hade ett bra liv och blev gammal. Man får sörja att han inte levde i tusen år till.
Kram från Smurfan
Jag ska tillägga till allt annat jag skrivit att jag ändå är en ganska realistisk person som absolut inte valde att prova ”allt” med min ponny. Även om inte alla resonerar som jag så tycker jag ändå att det får finnas gränser för vad man utsätter både en häst men faktiskt också sig själv för.
Jag har inte hästar för att ständigt ha ont i magen och jag är inte heller villig att lägga hur mycket tid och pengar på dom som helst. Jag tycker REDAN att jag oroar mig så det räcker och blir över, lägger massa tid, massa pengar men någonstans måste jag dra en gräns och den gränsen är så olika för oss alla.
Jag vet att andra som haft fånghästar tex sökt med ljus och lykta efter det ultimata stråfodret, räknat foderstater in i minsta gram och tittat på sockerhalter och gud vet allt. De har strippat gräshagar, inte släppt ut vissa tider på dygnet baserat på frost, dagg, sol, snö och jag vet inte vad. Osv osv.
Hade jag säkert vetat att allt ovan hade gjort att fången inte skulle komma tillbaka hade jag också minut- och gram-bevakat min ponnys liv men jag kände bara att det skulle bli ohållbart i längden. Andra gör på andra sätt. Och ibland hjälper det och ibland ändå inte.
För mig är det viktigaste att man ska kunna leva med sig själv och sina beslut. Och det kan jag utan tvekan.
Läst Dina kommentarer OCH även jag tycker Du gjort helt Rätt !!
Precis det ansvar kloka djurägare måste ta. Hur trist det än är. Hade en shetlandsponny, älskade Zorro, perfekta farbrorn i alla lägen, skitglad när han fick åka med unghäst till veterinärklinik som trygghet etc..
Hängde alltid i stora gräshagarna, stora ytor, leka med unghästkillar, lite ler jobbigt med vuxna ston . Under nödåret 2018 och övergången 2019 – i februari fick han med snabbt förlopp fång. Precis som du skriver om din lille… hade varit fruktansvärt att behöva låta en sådan häst gå i en grushage bara för att få ha kvar. Zorro var dessutom också en äldre herre.
Just det där att de kan få fång året runt är extra hemskt tycker jag. Man kan med andra ord aldrig vara lugn utan måste oroa sig för alla väder och temperaturomslag, frost, regn och fan och hans moster….