Det har de senaste åren kommit allt fler anklagelser om djurplågeri av olika slag mot topp/kändisryttare och där det mesta har gått att bevisa på ett eller annat sätt. Och idag med en mobiltelefon som kan filma i var mans hand är ju detta inget konstigt.
Den senaste i raden är Andreas Helgstrand och jag tänkte inte orda om honom i denna del 1, det skulle bli ett på tok för långt inlägg utan det kommer i del 2.
För vad jag vill börja med är ett allmänt resonemang där man kan fråga sig precis som i rubriken; är alla dessa anklagelser och framför allt resultaten av dom ”början till slutet” för ridsporten as we know it eller blåser det mesta över ganska snabbt och utan att särskilt mycket händer, varken med sporten i allmänhet eller de anklagade i synnerhet?
Om jag ska vara ärlig och sett till min tilltro (eller bristen därav) till mänskligheten så är jag benägen att satsa mina kort på det sistnämnda; ”stormen i vattenglaset”. Det är lättare att blunda, spela dum, låtsas att man inte vet och förstår eller hänvisa till att ”jag har inte med det att göra”.
För att ta ett exempel i närtid stod det en hel del om ett försäljnings/dressyrstall i Kristianstadtrakten för bara några veckor sedan. Det var tex både dagstidningar, Ridsport, Hippson och en stor sida på Facebook (”Hästvärldens blacklist” med över 40.000 medlemmar) som skrev spaltmeter om anläggningen och det mesta var i mycket negativa ordalag. Säkert 50 personer påstod sig ha egna, ibland mycket negativa erfarenheter av stället, mer än en anställd vittnade om hur tex arbetsmiljölagen inte efterföljdes för fem öre osv.
Och vad blev summan av kardemumman?
Tja…som jag kan se har anläggningen fortfarande 4500 följare på Facebook och frontfiguren över 800.
Inlägg postas som vanligt och av dessa kan man utläsa att det är ”business as usual”; hästar lämnas till försäljning och hästar säljs.
Detta lilla exempel, och jag vet många fler, visar för mig att det ska väldigt mycket till för att hästfolk ska ”vakna” och detta är givetvis inte enbart av ondo.
För samtidigt vore det förfärligt om människor kunde mista både affärsrörelse, levebröd, bekantskapskrets och kanske mer eller mindre hela sitt liv enbart på lösa rykten och obevisat skitsnack.
Men ibland ÄR inte allt “hittepå” och även om också inte allt är brottsligt i juridisk mening eller går att bötfälla någon för så måste i alla fall jag ställa mig frågan hur långt något måste gå innan det blir märkbara konsekvenser för den ”skyldige”?
Instämmer till fullo! Känns som cancelkulturen inte riktigt har nått ridsporten annat än i extrema undantagsfall. Undrar också vad som ska till avseende arbetsmiljö och djurvälfärd för att något ska hända. Verkar vara en bra strategi att agera som en gås när det blåser än så länge. Några pudlar har jag inte sett till förutom när den skyldige tycker synd om sig själv efter att ha blivit påkommen.
Helgstrands korthus är väl förhoppningsvis på väg ner. Kommer bli ett intressant krumbuktande efter dokumentären för alla som på ngt sätt är associerade med företaget. Dags att kalla in en hel kennel med pudlar haha!
Men sen tänker jag att den stackars saten som vågar vara visselblåsare i fall där det förekommer skit, är ju den människan som kommer att få ta mest skit. Svensk Travsport har för något år sedan börjat med att man kan lämna in anonyma meddelanden om verksamheter om man vet om att det förekommer doping/inte hästarna behandlas utifrån de regler som finns osv med andra ord ett visselblåsarsystem men samtidigt du är aldrig anonym i hästvärlden så tror faktiskt folk drar sig för att ange någon oavsett hur illa hästarna blir behandlade osv man blundar hellre.
Jag håller helt med dig.
Hästvärlden är i mångt en plats där ”alla känner alla” och är involverade i varandras liv på många olika vis. Det krävs stort mod att våga ta en del fighter och jag har genom åren sett folk backa för långt mindre, både privat och arbetslivet.
Det är väldigt lätt att tycka en massa men att öppna munnen och faktiskt säga det till den det berör är mycket, mycket svårare. Eller att anmäla någon.
Om det inte blir ramaskri utanför hästvärlden tror jag tyvärr att Helgstrand kommer att ”komma undan med det”, precis som de barrerande hoppryttarna eller de ”rollkurande” holländarna. De flesta av de som arbetar med honom lär redan veta vad det är för en slags person och verksamhet.
Däremot tror jag att de riskerar att alienera den bredare publiken såpass mycket att dressyren inte längre platsar på större evenemang. Själv tycker jag inte längre att det är särskilt roligt att titta på dressyr, det påminner för mycket om hundutställningar där det hela tiden skall bli mer och mer extremt tills det blir vanställt. Kanske blir det så att intresset bland gemene man kommer att svalna så mycket att grenen dör ut på högre nivå?