Som synes har jag fått en liten ”nytändning” vad gäller tömkörning som jag inte ägnat mig åt på en evighet.
Dels har jag velat njuta av att kunna rida ut på en häst som jobbat så fint i skogen efter att ha ”apat sig” när jag köpte honom men dels har jag faktiskt också haft något inneboende…tja…obehag….förknippat med att inte sitta i sadeln.
Anledningen stavas ”hält-kontroll” för det är det de pass på lina har handlat om till 95% sedan jag köpte Frenchie.
Även om han inte har varit halt en massa gånger så har jag använt mig av longering för att kontrollera hur hans tillfrisknande fortskridit och det har liksom påverkat mig negativt av någon anledning. Konstigt…jag vet.
Idag valde jag hur som helst att tömköra inomhus för att kunna galoppera vilket jag inte vågat på utebanan som har en del under snön dolda isfläckar.
Och dagens pass gav mig en insikt som Nina redan sedan tidigare presenterat som en sanning:
Jag vet inte om jag har nämnt det men Frenchie är otroligt reaktiv för spöt och petar man till honom det minsta lilla som HAN avser ”för hårt” sparkar han bakut.
Det ska då sägas att detta ”för hårt” är milsvitt från ”ett piskrapp” utan snarare en ”touchering” i syfte att förstärka skänkelhjälperna vid samling.
Om vi ska ta Vicke som ett jämförande exempel svarade han på spöhjälp exakt så som man vill och som är spöets syfte, just denna förstärkning och inte en bestraffning medan Frenchie allt för många gånger blir SUR.
Man skulle kanske luras att tro att detta bakutsparkande är sprunget ur att han är ”känslig” eller rent av RÄDD men idag fick jag bekräftat att det varken handlar om det ena eller det andra utan att han absolut högst troligt har lärt sig att ryttaren (jag och mina föregångare) blir rädda/ tycker att det är obehagligt när han kickar.
Jag vill hävda att han är fräck rent ut sagt, lika fräck som han var när han inte ville gå på vägen utanför utebanan tex (när han var så dum att rida ut).
Nu kommer kanske någon att säga att hästar inte har denna förmåga till ”fräckhet” och ärligt talat spelar det för mig mindre roll vad man kallar det; det viktiga idag var att jag såg att när jag inte satt på hästen utan stod på marken kunde han acceptera spöt på ett fullkomligt normalt OCH korrekt vis. Och jag njöt som vanligt av att se honom och han fick en massa beröm ❤️.
När jag släppte ut honom i hagen kunde jag konstatera samma sak som jag såg i Bibbis hage redan en stund tidigare vid hennes utsläpp; båda hagarna var fullständigt ”dammsugade” på stråfoder.
Mina hästar lämnar alltid kvar lite rester och även om jag brukar försöka kratta upp det mesta så finns det alltid lite kvar. Idag inte en smula!
Jag tolkar det som att dovisarna är jättehungriga för de verkar aldrig äta av stråfodret annars och absolut inte på detta ”skövlande” vis. Det har jag reagerat på tidigare (att de aldrig äter av hösilaget) men nu är det väl snön och kylan som påverkar?
