Jag skojade med Nina i morse och sa att jag har myntat ett nytt uttryck; ”spänna bakbensbågen”.
Och vare sig det är begripligt för andra eller ej så är det så JAG måste tänka när det gäller allt i min ridning i allmänhet och galoppen i synnerhet.
Jag måste få bakbenen mer under Frenchie, få dom mer alerta där och inte lätta i handen utan bibehålla den kvadratiska formen fast han vill bli en rektangel fram om han inte får ha bakbenen där JAG vill ha dom.
Detta märks inte alls lika tydligt i traven som är hans bästa gångart men det HAR märkts desto tydligare i galoppen som egentligen inte är dålig alls men där Frenchie inte ställer upp lika lätt. Och även i skritten som har kunnat bli lite såsig om jag skrittat för länge som återhämtning under passet. När jag då har tagit tyglarna har det känts mer som ”hallå vakna” än ”oj…här är en som har pustat klart”.
Detta kan man säga är vårt största grundproblem som jag nu börjar komma till rätta med.
Nina har tjatat och klagat men jag har inte riktigt fattat HUR stor skillnaden blir mellan bakbenens olika positioner för jag har tyckt att det har känts antingen ”good enough” eller att jag inte har kunnat påverka dom mer än vad jag har gjort.
Men det kan jag nu och märker också skillnaden och inser hur uruselt jag har galopperat tidigare och varför bytena har känts (och sett ut) som de gör- nästan i två delar ibland och inte som ett fint mjukt språng.
Även mina övergångar har blivit mycket bättre med detta tänk och som Nina poängterar så ÄR övergångar viktiga MEN de måste utföras korrekt för att ge effekt. Sitter man bara och bryter av från trav till skritt tex men låter formen förändras eller hästen tappa energin kan man göra 500 övergångar utan att uppnå det önskade syftet.
Så detta är vad jag jobbar med under mina pass sedan ett tag tillbaka. Massa BRA övergångar, aktiv skritt utan att det är FARTEN som ökas, bara energin och så att hålla ihop galoppen bättre. Och hittills har det gett mycket bra resultat.
