Minns ni att jag nyligen skrev att man genom att vilja omvandla en travare till tex en dressyrhäst gör det onödigt svårt för sig, som om ridning inte redan är svårt nog per se?
Travare är avlade för att INTE galoppera och är det något en dressyrhäst behöver kunna göra så är det att galoppera… något förenklat.
Jag funderade på detta nyligen; det där med hur det ibland blir så tydligt för vilket ändamål vissa djur är avlade.
Jag skulle ta in hästarna och såg att Bibbi stod nästan längst bort i sin hage.
Jag hann knappt titta bort i 2 sekunder så var hon plötsligt vid sin grind !?!?
Om hon så hade FLUGIT trodde jag inte att hon kunde förflytta sig så snabbt men det kunde hon ju uppenbarligen.
Och när hon kopplar in ”travar-traven” går det fan i mig undan!
Då ska man betänka att detta är ett 18-årigt avelssto som aldrig har startat och som började producera föl redan som unghäst!
Hon är fullständigt otränad och kan ändå nå dessa hastigheter som hennes vältränade kamrat Frenchie bara hade kunna komma upp i om han skenade med livet som insats. Visar tydligt vad travare är avlade för, eller hur?
Ett minst lika bra exempel utspelade sig för tusen år sedan, första dagen med min första greyhound.
Jag hade redan en supervältränad schäfer som brukade hänga med min dåvarande sambo när han körde långsamjobb med diverse travare på Jägersro. Denna hund hade en ork utan dess like och jagade gärna kaniner i parken utanför vårt hyreshus.
Första kvällen hon och min nyinköpta, fullständigt otränade greyhound släpptes lösa i parken ihop kom det en kanin hoppande nästan direkt.
Båda stack efter den och det var som att se en cykel (den vältränade schäfern) försöka hålla jämna steg med en Ferrari (den otränade greyhounden)! Skillnaden var nästan skrattretande men så är det också två vitt skilda raser, avlade för två vitt skilda ändamål….
Travhästarna är dessutom blixtsnabba i sina reaktioner. Börjar någon springa och går med sig hela flocken kan de springa hur långt som helst. För en månad sedan kom 12 st hästar lösa. SWB hästarna stannade vid närmaste öppna hösilagebal travhästarna fångade vi på en åker med 60 cm snö en kilometer bort. Men de är samtidigt väldigt lätta att hantera eftersom de alla följt samma tydliga utbildningstrappa. Jag hade ett icke inkört travarsto inackorderad en gång. Hon var helt hopplös med allt.
Jag har först efter att Bibbi kom, och efter att ha diskuterat travare med en vän insett att jag liksom förbisett travarnas KÄNSLIGHET eftersom de även är, enligt min erfarenhet, mycket snälla och lätthanterade.
Men ”givetvis” behövs en nerv för travtävlande….
Jag anser ju att Bibbi är jordens snällaste med nästan allt jag provat men en del grejer har varit jättekonstiga ur ”snällhetssynpunkt”. Tex att det initialt inte gick att röra hennes ben i hagen. Hon hoppade iväg som om man hade stuckit henne med en grisfösare. Samma om jag ville känna under täcket- kastade sig iväg.
Med väldigt lite träning är detta borta. Men så där överdrivet har inget av mina halvblod reagerat ens som unghästar…..
Att travare är så lätta att hantera tillskriver jag…ursäkta…att så många hanteras av män som, enligt min erfarenhet, inte orkar med lika mycket dalt som kvinnor, ffa i en träningsverksamhet. Och det du nämner, utbildningstrappan.
Travhästar föds oftast upp på större stuterier med en genomtänkt strategi för fölhantering också. Så redan när de kommer i träning som 1,5 åringar har de en grundhantering som väldigt få ridhästar har vid den åldern. Travhästarna är också bra att blanda med ridhästarna eftersom de gärna ”spontan springer” på ett sätt ridhästar inte gör. Travhästarna njuter av att få dra iväg i full fart på ett sätt som jag inte upplever att ridhästarna gör.
Intressant att läsa (den sista meningen).
Vilket t ex olyckan med de skenande hästarna på Djurgården i somras visade. Det var ju travare, omskolade till turridningshästar.
Vinthundar som springer för full fart är så vackra (särskilt i slow motion på film så man hinner se något haha).
När jag var strax över 20 hade jag en schäfer som jag var ute och gick med på ett stort fält (Limhamnsfältet i Malmö som ligger utmed havet).
Jag såg då en svart greyhound som hade varit nere i vattnet och som kom upp, blöt i hårremmen, och började springa. När solen lös på den kolsvarta blöta pälsen och när hunden nästan flög över marken var det dittills något av det vackraste jag sett. Detta var anledningen till att jag inte jättelångt därefter köpte (för en krona) en egen greyhound trots noll kunskap om rasen. Ångrade mig inte EN sekund!