Idag har vi åter varit och tränat för Nina och jag befinner mig just nu i ett tillstånd av ”Bebis-Birgitta 6 år gnäller över något bara hon själv är skyldig till och kan påverka och dessutom är hon otacksam som få”. Kort sagt tycker jag att min/ vår utveckling går sååå långsamt i stället för att vara tacksam över att det faktiskt SKER en utveckling och inte bara en inbillad sådan.
Nåväl…jag får skylla mitt gnäll på vädret eller årstiden eller nåt!
Och ja, jag VET att Frenchie inte kan hjälpa att han har en trög ryttare som trots en miljard år i sadeln fortfarande inte rider tillräckligt bra. Så ingen skugga över hästen.
Jag tror vi alla hamnar där ibland oavsett vad det handlar när vi tycker allt går för långsamt utvecklingsmässigt men samtidigt som du skriver måste man kanske också stanna upp och se hur långt man faktiskt kommit i sin utveckling även om det inte känns som det händer tillräckligt mycket på kort tid.
Sant. Ibland måste man påminna sig om hur X var för Y tid sedan. I mitt fall tex galoppkvalitén.