Hösten 2020 flyttade ”min” ridskola till en helt ny anläggning och det är så roligt att nu, när det diskuteras så mycket kring hästvälfärd kunna konstatera att allt verkligen inte var bättre förr.
Jag har många gånger här på bloggen berättat om hur det kunde gå till på ridskolan när jag började rida där som 15-åring och under massvis av år därefter.
Och då ska man betänka att detta alltid varit en av Sveriges största ridskolor med ett gott rykte.
Vi hade när jag började rida på MCR tex inga hagar (!) bortsett från en gruspaddock utanför stallet (tänk lite större än 20 x60) där lektionshästarna fick gå en timme/ gång men inte dagligen. Privathästarna gick aldrig i hage (för det fanns som sagt inga….).
Det var för privathästägarna tillåtet att röka till häst, även i ridhuset.
Maxgivan hö var 5 kilo vilket gällde alla hästar oavsett storlek.
Nästan alla lektionshästar stod i spiltor, det fanns bara 2 boxar för dom.
Sista högivan för dagen gavs vid 15.00!
Jag skulle kunna ge många fler exempel som med dagens ögon tycks minst sagt anmärkningsvärda men vi visste inte bättre då vill jag påstå.
Hur som helst så kunde jag härom dagen konstatera att den nya anläggningen är så mycket bättre för hästarna än den gamla och mycket slitna.
Luften är bättre med en helt annan ventilation, många boxar har rejäla fönster som går att öppna.
Det är högt i tak, bra ljus.
Och framför allt finns det många hagar och hästarna kan äta hösilage utomhus.
Det finns en bra utebana med adekvat underlag.
Numera finns inga privathästar på anläggningen vilket säkert har både för och nackdelar men som sagt är jag övertygad om att dagens ridskolehästar har det mycket bättre idag än ”förr”.
Alla konstigheter till trots minns jag med glädje att vi hade en många gånger fantastisk gemenskap, ridskolan var verkligen en positiv fritidsgård för många som kom från inte alltid så bra hemmiljöer.
Många av oss fick vänner och knöt kontakter för livet. Jag hoppas att det fortfarande är så!
Den översta bilden visar gruspaddocken som framför allt användes som hage men även som framridning när vi hade hopptävlingar. Dåtidens elit hoppade fram till 150-klasser där!
På bilden under syns Birgitta 15 år utanför samma paddock. Jag tyckte säkert att jag var skitcool i mina illasittande ridbyxor av något syntetmaterial och konstläderridstövlar.
Jag minns min gamla ridskola med värme o kärlek.
Jag började där 92 efter att ha hängt med kompisar dit i nått år o myst med hästarna när de red.
Då fodrades de frukost, lunch o kväll. Kväll fodrades efter sista lektionen på vardagar typ 21-isch o helger 17.
Redan då som barn tyckte jag de var lite märkligt.
Högivan var inte stor men par kakaor per djur o måltid. (Småbalar hö)
De fanns 2 grushagar. Där fick de turas om, ute några timmar per dag var de.
Självklart bodde alla i spilta.
Som allergisk så minns jag ändå att ventilationen var gganska ok. Annars hade jag nog inte överlevt
Vi hade inte privatahästar på anläggningen.
De roligaste var att fram till 97 typ så fanns där endast ett rudhus. 20*40
Där red vi på halva. O stora hästar på andra halvan.
Man lärde sig rida ut i hörnen åtminstone
Jag känner igen mycket.
Angående ridhus hade Burlövs rf ett ridhus som var (är?) typ 11*25.
Där hade de lektioner (!) och framridning till dressyrtävlingar. Fanns inget annat där då.
Och jag ”klagar” på mitt mini-ridhus!!!
Tänk om barn-Birgitta kunde gissa att hon skulle ha eget ridhus som vuxen
Ja, jag upphör aldrig att glädjas åt och njuta av denna fantastiska möjlighet- så länge den varar.
Ridhuset är på gott och ont inte MITT per se utan kan ju tas ifrån mig under vissa omständigheter då det är knutet till min mans arbete (Ryhus är hans tjänstebostad).
En fantastisk tid trots allt.
För många av oss absolut!
Har följt massor av medlemmar sedan min egen tonårstid och det blev fantastiska människor av många som pga andra omständigheter kunde ha hamnat snett.
Noterar ryttaren utan hjälm på skäcken i bakgrunden.
Jag är hyfsat säker på att det en kvinna som heter Anette (Kristensson?) på sin häst Skräcken. Ser nästan ut som att hon har en cigarett i handen?
Ett tag gjorde hon alla namnskyltar till lektionshästarna och även några av de som numera hänger i mitt stall här.
Ja många minnen därifrån och massor med roligheter.
På min första ridskola (tidigt 1970-tal) hade vi lektioner på logen ovanpå stallet. Det sattes ut koner där det gått hål. Stod man nere i stallet gungade och knirkade golv/takbräderna och man fick spån i håret. Efter flytt ( sent 1970-tal) blev det ”ridhus” i en del av stallet, typ maskinhallsdelen. Det var inte stort. Numera är det en modern anläggning på samma plats.
Hjääääälp 🙂 !
Tänkt ibland när jag ser ponnylektioner med mindre barn, att det hade varit så bra om de hade ett sånt där miniridhus så ponnysarna inte hinner få upp så mycket fart när de ska prova att galoppera. Men – det kostar väl nästan lika mycket att bygga ett litet ridhus som ett större.
Ja till ponnys är ett ridhus som mitt perfekt.
Så fint skrivet ja det är verkligen bättre
Eller det ridhus jag lärde mig rida i – där det var glest mellan plankorna i väggen och på vintern fick man sitta av och springa ett varv upp till kafeterian om kylan blev för svår – Småland – vi snackar riktig kyla! Men ack vilka minnen 🙂 .
Jag är uppvuxen på Höja och gick några terminer på MCR innan jag hade turen att få en egen häst. Min mor bor kvar på Höja, så jag har följt flytten ’på distans’. Vad ska bli av de gamla ”lokalerna’? Rivs de och ger plats åt bostäder eller liknande?
Än så länge finns en handfull privatryttare kvar och får delvis hjälpt med fodringar/ utsläpp av MCR:s personal.
Och polisrytteriet är också kvar.
Vad som ska hända ”sedan” vet jag ej.
Jag minns såväl MCR. Jag började/återupptog mitt intresse 1989 när jag flyttade ner från Stockholm. Köpte sedan egen häst som stallades upp på MCR. Därpå följde ytterligare några hästar. Flyttade så småningom ut dåvarande häst på landet och därefter varit uppstallad på några olika platser MEN det jag minns som bästa tiden är åren på MCR. Oavsett allt som man idag kanske tycker är förlegat – så var det en härlig stämning.