Eftersom man har lagt ut rätt så rejält med stenkross på vägen till skogen för att skogsmaskinerna ska kunna köra där under avverkningen som pågått ganska länge har jag funderat på om det finns någon alternativ ridväg för mig och Frenchie.
Sträckan med stenkrossen är bara kanske 200 meter men jag hade ändå gärna sluppit den om någon sten skulle kila in sig i hoven eller något annat trist skulle hända.
Jag har sett att det går en smal liten stig i närheten som också leder till skogen och beslöt mig för att kolla läget med Molly igår eftermiddag.
Frenchie, aka ”Herr Istadig om det inte passar” är det inte läge att bege sig ut på några rekognosceringsturer med om man inte vill riskera att hamna i tråkiga och onödiga diskussioner.
Och det var ju tur att jag tog med mig lättviktaren i stället för väldigt snabbt möttes vi av synen på bilderna ovan.
Fantastiskt vackert som bilderna inte kan göra rättvisa men notera träbron!
Även om den hade kunnat bära Frenchies många hundra kilo vilket den inte hade så hade den gode herren tveklöst sagt upp sig och vägrat att gå över. Inte heller hade jag fått ner honom i vattnet där det låg en massa stenbumlingar och risken att snubbla över dom hade jag inte velat ta med en så tveksam häst oavsett. Och någon annan väg fanns inte så det var bara att vända om hem igen. Men då vet vi det i alla fall.
Jag var medryttare på en häst ett tag som verkligen var så nära bombsäker en häst kan vara tror jag, aldrig rädd för någonting, förutom en sak: vatten. Även den minsta vattenpöl fick han fullständig panik av om han trodde att jag kanske skulle försöka få honom att gå i den.
Vicke var bara paniskt rädd för en grej; vattenspridare! Frenchie skänker dom inte en blick.
Ändå skulle jag säga att Vicke är näst intill stensäker och Frenchie inte alls 🙂 .
Min första häst, Minstral, var en riktig bergsget och hade utan problem gått igenom den bäcken. Diva hade fått en smärre infarkt av bara tanken.