Månadsarkiv: juni 2024

Lördag- lite bilder

Så nöjd med att Frenchie fortfarande ser jättefin ut vad gäller hull och muskler.

De få minuterna jag travar försöker jag i alla fall att verkligen göra det med kvalitet; inget slängtravande utan tvärtom mer åt passage-hållet och på bakbenen.

Denna helgen har vi besök av Henriks ena barnbarn, Theo 4 år. Han är den mänskliga motsvarigheten till Frenchie om ni frågar mig, dvs URSÖT!

För övrigt borde jag kanske byta yrke och bli en ”personal shopper” för barn för jag verkar tydligen veta vad de tycker om.

Till min fd mans dotter valde jag en liten kassaapparat en julafton och fast detta var en av typ 10 julklappar och en av de billigaste så förblev det hennes favorit länge.

Och trästolen ni ser på bilden ovan köpte jag mest som prydnad men lite med tanke på Theo för 2 år sedan. Tror den kostade typ 50-70 kronor på Erikshjälpen och han älskar att sitta i den.

Snart har han vuxit ur den men då har vi ett annat barnbarn som kan ta över.

Tack!

Har man tex jobbat i stall och mockat till +15 hästar per pass så är man jäkligt tacksam för hästar som tänker sig för innan de lyfter på svansen, läs; lägger allt bajs i ett hörn!

Jag ska inte påstå att varken Frenchie eller Bibbi är rena (observera ordvitsen) hörnbajsare men ganska nära.

Bådas högar läggs ganska ”fint” längst bak i boxen och de är således väldigt lätta att mocka till.

Framför allt Bibbi gör åt väldigt lite strö så det kompenserar i alla fall till viss del att hon äter mer stråfoder än en ponny.

Fredag- grusväg

Inget nytt under den bokstavliga solen här; vi skrittar på och travar nu även hela 5-6 minuter uppdelat på 30-60 sekundersintervaller.

Lika ovillig som Frenchie är att skritta i riktning BORT från stallet lika snäll och fin är han så fort man vänder hemåt och han har hittills TA I TRÄ inte gjort annat än travat i perfekt form och utan en antydan till någon form av bus. Måtte det sistnämnda fortsätta så!

Jag funderade över att det verkligen är ödets ironi att jag som har tillgång till en gigantiskt stor skog med en miljard ridvägar, egen utebana och t.o.m. ett eget ridhus för guds skull måste skritta fram och tillbaka på en hård, totalt oinspirerande grusväg.

Men skogen vore döden just nu, kanske t.o.m. bokstavligen om jag blev avslängd och annars bildligt från elva miljoner bett från olika insekter, utebanans underlag är för mjukt och ridhusets bara aningen fastare men med en för liten omkrets (Frenchie ska helst bara gå rakt fram). So here we are!

Delad sorg är halverad sorg

Man säger ju ibland att ”delad glädje är dubbel glädje” och jag vill vända på det och säga att delad sorg är om inte exakt halverad så i alla fall lite lättare att bära om man får ventilera och beklaga sig.

Sedan ser allas behov kring detta olika ut, så är det ju.

Själv har jag en bloggläsare sedan +10 år som jag har delat mycket oro och vånda med.

Hennes förra häst hade x skador när jag ägde Vicke som fick sin sega hovledsvrickning och sedan dess har vi båda bytt hästar men tyvärr har även dessa varit skadade några gånger.

Vi har aldrig träffats på alla dessa år men vi försöker i skrift att stötta och tipsa varandra på alla möjliga vis och det senaste är att vi spelar in små korta filmer till varandra som vi skickar via Messenger.

Hon på sin särpräglade göteborgska och jag på min bräkande skånska *ASG*.

Sist jag skickade en film medan jag skrittade så blev bloggläsarens häst livrädd för ljudet av Frenchies hovar (hon tittade på den medan HON skrittade) så han for iväg!

Det tyckte jag var lite roligt…

Ni kanske tycker vi är dumma som glor/ filmar med våra telefoner medan vi rider och det får ni så klart tycka men det är inte poängen med inlägget utan att man får försöka hitta de ljuspunkter man kan och har även i tråkiga/ ledsamma tider.

För övrigt har jag många som stöttar mig på olika vis; detta var bara ett lite speciellt exempel jag ville dela med mig av.

Bilden: Vicke när han kom till Ryhus

Torsdag- återuppstånden

Nu börjar jag äntligen känna mig hyfsat frisk efter förkylningen från helvetet som bröt ut så fort vi kom hem från Marbella.

Jag blir alltid så här sjuk och dessutom håller mina förkylningar i sig länge (nästäppa och rethosta i veckor) så det är verkligen jobbigt.

Jag har tack och lov kunnat skritta uppsuttet på min i perioder extremt istadiga häst för jag hade ärligt talat inte orkat gå ens en kvart med honom och han ska helst skritta i vart fall 40-50 minuter.

Idag har det varit en av årets varmaste dagar här, ca 37 tusen grader om ni frågar mig men jag vill ändå ha hästarna ute så länge de står upprätt 🙂 och det fläktar som tur är oftast lite här.

Jag vill absolut inte påstå att jag bor i ett mygg/ insektsträsk på något vis men just nu är det en hel del flygande kryp i hagarna.

I skogen går det inte att vara, i stallet har jag aldrig ens en fluga (helt sant) och på gödselstacken har man tur om man ser en handfull flugor.

Dagens ”Birgitta suckar och skakar på huvudet” utspelade sig när jag skulle spraya hästarna med Ultrashield i deras hagar:

Bibbi, världens snällaste häst: hjäääälp….du kommer med FLASKAN! Du vill DÖDA mig. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att låta dig ta mig (det gick till slut efter att jag hade bett henne att dra åt he…vete och ägnat en stund åt att klappa på Frenchie i stället).

Och Frenchie, Sveriges just nu mest ouppfostrade häst som jag skulle kunna strypa vid en del uteritter as we speak: heeej…snälla spruta överallt. Jag står som en staty fast jag är lös (och det gör han alltid).

Så har vi det!

Bilden: jag tittar ut på Bibbi från ett av våra fönster på ovanvåningen

What’s the thing m käpphästar?

Såg detta på instastory och läste sedan Hippsons artikel.

Och nu är det väl jag som blir ifrågasatt och anklagad för att vara Birgitta 85 år, bakåtsträvare som inte ”hänger med” men jag fattar verkligen inte grejen med dessa käpphästar. Sorry!

Eller…att barn leker med käpphästar fattar jag så klart liksom att barn leker med Barbie, smurfar, små troll eller vad tusan som helst men JAG ser inte riktigt den där kopplingen till ridsport och att det skulle vara en inkörsport eller ett alternativ till ”riktig” ridning. I så fall finns det mycket annat som också kan vara en inkörsport osv.

Och missförstå mig inte; vem som helst får så klart leka med både käpphästar och vad tusan som helst men att detta är något som ska engagera Ridsportförbundet har jag svårt att se.

Jag tycker, precis som Lisen, att förbundet borde lägga all sin energi och resurser på befintliga grenar med RIKTIGA hästar- det behövs efter det senaste årets turbulens på olika håll!

Så kan de som vill leka med trähästar skapa ett eget förbund om de önskar detta eller ser ett behov.

Hiss eller diss?

På vår senaste resa påmindes jag om denna tingest; bidén!

De var inte superovanliga när jag var barn men numera ser man dom i princip aldrig i Sverige.

Faktisk kan jag numera se nyttan med en bidé; inte så att jag hade installerat en om vi gjorde en badrumsrenovering men jag hade absolut kunnat tänka mig att använda den om vi hade haft en.

Undrar varför de avskaffades i Sverige? Har ni någon teori?

Den enes död den andres bröd

Ibland blir det verkligen inte som man tänkt sig….

I september köpte jag 30 höbalar av en bekant som jag tidigare köpt foder av med tanken att fodra med dom i sommar för att slippa öppna mina jätte-ensilagebalar.

Jag var ganska orolig över att balarna inte skulle klara den skånska fukten uppe på mitt loft och vågade därför inte köpa fler och tur var väl det…med facit i hand.

För balarna visade sig ha klarat sig ypperligt eftersom jag packade in dom i rejält med halm från alla håll och kanter men….

…..ingen av hästarna ville äta höt !?!?!

Frenchie som är den mer kräsna åt pliktskyldigast kanske 2 kilo under sina 12 timmar på box om kvällen/ natten och Bibbi ännu mindre!?!?!

Eftersom den ena är svårfödd och har haft magsår och den andra är gigantisk och äntligen superfin i hullet vågade jag inte chansa i mer än 4-5 dagar på vilka jag redan tyckte att Bibbis revben hade börjat skymta (kanske inbillad hysteri från mig men ändå).

Så…det blev till att annonsera ut balarna i andra hand och öppna en storbal för egen del 🙁 .

En kvinna kom hit och kastade sig över höt som hon skulle ha till sina shettisar och kaniner…hon var sååå tacksam och glad…jag…not so much.

Måndag- omtanke

Igår visade jag stolt upp mina jordgubbar och idag är det salladens tur 🙂 .

Lyckades skritta ut i 50 minuter *halleluja* och det var sååå skönt att slippa att gå bredvid.

Minns ni inlägget för ett tag sedan där vi diskuterade vad som kännetecknar en bra tränare?

Jag hyllar ju Nina högt och lågt och en sak som jag uppskattar med henne är hennes engagemang även utanför träningarna.

De gånger Vicke eller Frenchie varit skadade har hon hört av sig, stöttat, tröstat och peppat och nu är inget undantag.

Nina ringde mig senast idag och har gjort så med ca en veckas mellanrum för att höra hur det är och hur allting fortskrider.

Och inte för att jag tycker att detta är något en tränare måste göra men det uppskattas i alla fall av mig enormt.