I förra veckan var jag och köpte en storbal hö en mil hemifrån och denna körning förde mig som så ofta på helt okända små landsbygdsvägar.
Rätt som det var passerade jag denna mötesplats:
Mitt ute i ingenstans och med gissar jag minimalt med trafik och närmaste hus några hundra meter längre bort.
Jättefint tycker jag att någon vill lägga tid på denna typ av försköning!
Det är väldigt trevligt och mysigt.
För många år sedan byggde jag och min man en häst i trä. Den var inte i naturlig storlek, men rejält stor. När den var klar släpade vi in den i hästtransporten och körde den till en av rondellerna i Dalby.
Det var mitt i natten och ingen trafik alls. Med mycket mödan och besvär lyckades vi ställa den mitt i rondellen. Vi kände oss rätt så busiga och fnissade hela vägen hem.
När vi sedan körde till och från arbetet passerade vi hästen varje dag och log stort. Vi hoppades att även andra skulle bli glad av vårt tilltag.
När det hade gått några veckor var hästen helt plötsligt trasig en måndags morgon. Det hade väl varit en tuff helg med inte så trevliga besökare. Vi blev lite ledsna, men var glada för att den tid som hade varit.
När vi körde hem på kvällen var den bortagen. För att ta bort den krävdes ett släp så vi tänkte att det var kanske kommunen som hade städat.
Det gick sedan några dagar och helt oväntat en morgon var hästen tillbaka i rondellen. Vi blev så förvånade och upprymda att vi höll på att köra av vägen.
Någon hade alltså släpat hem jättehästen, reparerat den och ställt tillbaka den i rondellen. Efter det stog hästen i rondellen under lång tid tills den ramlade isär av hög ålder.
Den kom så småningom även med i nyheterna som en kort notis om att det är trevligt med lite utsmyckningar i byn.
Jag blir fortfarande värm i hjärtat av att någon gjorde sig allt detta besvär. Vem får jag troligen aldrig veta.
Men jisses vilken story ❤️!