Denna bild illustrerar perfekt hur jag är och alltid har varit.
Jag ber mycket sällan om hjälp utan försöker i görligaste mån klara whatever själv även om det ibland hade gått tusen gånger lättare att be om ett handtag.
Jag vet inte varifrån denna motvilja kommer ifrån; gissningsvis av rädsla att uppfattas som ”jobbig” och att den jag frågar antingen ska säga nej eller säga ja fast den egentligen inte vill.
Detta inlägg får mig och minnas ditt blogginlägg om när du tänkte hämta en betongring helt själv och säljarnas uppdaterade annons efteråt om superwoman/pippi långstrump eller vad de nu skrev!
Wow…..vilket minne du har!!!!!
Den händelsen har jag helt förträngt men om JAG minns rätt var det när vi skulle flytta till Ryhus eller däromkring, dvs för över 4 år sedan.
Men ja, det är jag i ett nötskal.
Jag har burit på tusentals ton i mina dagar helt ensam i stället för att be om hjälp!
Har flyttat från olika lägenheter utan hjälp, burit hästfoder till förbannelse och mycket annat egentligen idiotiskt.
Jag känner igen detta mycket väl.
Man vill inte vara till besvär eller uppfattas som påträngande.
Jag har börjat fundera lite mer på hur det kommer att bli när jag så småningom blir så gammal att jag verkligen behöver hjälp titt som tätt.
Kommer jag att våga be om hjälp då eller kommer jag att tyna bort i misär?
Hur kommer du att göra?
Det blir kanske då jag ångrar att jag aldrig velat ha barn?
Fast det verkligen inte är någon garanti för att bli ”omhändertagen”.