Mitt stallgolv var inte helt slätt och fint ens när vi flyttade hit för 4,5 år sedan och har med tiden blivit allt mer så pass slitet att bitar av det t.o.m. lossnat.

Nu var det dags för åtgärd kändes det som och de olika ojämnheterna har fyllts i:

Färdigt:

Nu ska allt bara torka fullständigt och så kommer det att jämnas ut med det befintliga golvet i sinom tid!

Att gjuta om hela golvet hade så klart blivit finare men är inte ekonomiskt försvarbart i ett så gammalt stall som dessutom tillhör en hyrd bostad.

En bekant letar as we speak häst och under våra diskussioner kring detta projekt gav jag henne ett råd som jag skulle vilja vidareutveckla lite i detta inlägg.

Jag har tidigare skrivit om en för mig ”red flag” vid provridningar; om ägaren/ säljaren oombedd vill visa hästen med kandar.

Kanske minns ni en häst jag provred i somras som i annonsvideon reds med kandar men som, då jag provred hade träns vilket resulterade i att jag på fullt allvar inte kunde få den att gå på tygeln annat än i skritt! En häst för 300.000 och som hade tävlat en miljon MSV-klasser ska tilläggas.

Men även hästar som rids/ visas iförda träns tycker jag att man ska ge omedelbar akt på vad de gör när man sätter sig i sadeln och kortar upp tyglarna.

Är hästens direkta och första reaktion att höja huvudet som en giraff eller söker den sig mjukt neråt, dvs sänker huvudet eller har kvar det i sin initialposition?

Jag vill absolut inte känna det förstnämnda, detta omedelbara ”käftande” som för mig högst troligt beror på att a) hästen kräver en hel del arbete för att ens göra en så grundläggande sak som att gå i form, dvs den är felutbildad och/ eller har en negativ inställning till arbete b) hästen har någon skada/ sår i munnen.

Måhända är hästen även c) svår att hitta ett bett till som den trivs med?

Inget av detta attraherar mig som köpare och är ett stort minus eller rent av diskvalificerande för just mig men där är man så klart olika vad man kan leva med eller inte.

Absolut får man väga in till vad man ska använda hästen, hur gammal den är, vad den kostar, hur skicklig man själv är osv men rent generellt tycker jag inte att man ska underskatta diverse munproblem och framför allt inte om man vill tävla dressyr.

Bilden visar ganska tydligt det jag inte vill se även om den är extremt missvisande så tillvida att den föreställer Vicke som i alla fall under de många år jag ägde honom både hade en jättefin mun och var superenkel att rida i form. Hur Henrik lyckades knäppa kortet i just denna sekvens övergår mitt förstånd *ASG* men jag trooor att Vicke precis hade fått något godis efter en avslutad tävlingsritt.

Det fanns en tid då jag åkte runt och klippte båda snälla hästar som bloggläsaren Maries dåvarande ponny och sådana som andra vägrade att befatta sig med.

Idag kan jag känna ”åhhhh nej….guuuuud så jobbigt” t.o.m. med mina egna hästar så den tiden är definitivt förbi kan jag säga.

Jag har försökt att skjuta upp Frenchies klippning in i det sista och anledningarna är flera.

Framför allt vill jag helst undvika en andra klippning som man obönhörligen behöver göra om man klipper för tidigt och inte vill ha en mammut stora delar av vintern.

Frenchie har, till skillnad från tidigare hästar sett fantastisk ut i hårremmen efter den första klippningen men som en utsliten heltäckningsmatta på soptippen efter den andra och han har dessutom fått skav av både tyglar, skänklar och bakvalvet.

Sedan är han inte lika snäll att klippa som Vicke var även om jag vet att det är en orättvis jämförelse.

Vicke kunde bokstavligen stå lös utomhus och bli klippt (jag vet för jag var tvungen att göra det en gång) så han var typ en 6:a på en femgradig ”snällhetsskala” medan Frenchie ”bara” skulle få betyg minus 4 av den stränga Birgitta.

Men i förrgår tog jag sats och klippte hela hästen (utom benen och framsidan av huvudet) och Frenchies betyg steg till en 4 utan minus och allt var klappat och klart på en timme.

Jag hade som tur är läst om förra årets klippning på bloggen innan jag satte igång för annars hade jag glömt att Bibbi, som vanligtvis bara gör lite väsen av sig vid utsläpp, hade farit omkring i boxen och varit väldigt störd och störande.

Så även om jag verkligen undviker att begränsa hästarnas hagtid pga annat än vädret så fick klippningen ske på dagtid vilket dessutom gjorde att jag såg vad och var jag klippte bättre. Och Bibbi slapp engagera sig.

Har man ”bara” (för det är banne mig inte så bara….) en frisk häst är det bara till att rida! Jepp…året runt!

Det är därför det finns ridhus, ländtäcken, fodrade ridbyxor och tja…ni fattar.

Jag är ju av klent virke och kan inte leva utan ridhus pga min egen bekvämlighet och där är man definitivt olika men också för att jag inte vill ställa av min häst pga isgator, stormar och annat som kan göra ridning utomhus inte bara oskönt utan rent av farligt.

Och förr eller senare och utan att man har haft ett skit att säga till om ”skapar” *harkel* ens häst sin egen kortare eller längre viloperiod så de behöver man inte lägga tid på att planera in själv.

Been there done that kan jag väl säga utan att ljuga…