Idag är jag tacksam över att
-det fortfarande går att rida på utebanan (ja, jag är klen…I know…)
-det inte regnar även om det blåser rejält
-min lilla/ feta gosse är ohalt så här långt
Han känns faktiskt fin i det lilla jobbet han utför; jag travar och galopperar kanske totalt 7-8 minuter med skrittpauser emellan.
Inte mycket och det ställer krav på mig att verkligen rida ”ordentligt” de korta stunderna om jag vill ha en bra känsla och det vill jag ju så klart.
Sedan är allting relativt men min häst skulle ärligt talat kunna starta en i alla fall LC som han står just nu och faktiskt både kunna placera sig och kanske rent av vinna. Så pass har han behållit både kondition och mjukhet och det var en av de sakerna jag var rädd för under konvalescensen; att han skulle ”rasa” totalt vilket han alltså inte alls gjort med de små krav jag ställer just nu. Sedan ska han så klart varken tävla LC eller något annat än MSV B om vi någonsin kommer dithän men det var bara ett för mig lite ”tröstande exempel” efter månader av…tja…ni vet….
Annars är jag lite flitig här hemma och gjorde en ny äppelkaka igår och har en linsgryta på spisen as we speak.
Har precis avverkat alla avsnitten av ”Morden i Sandhamn” efter ”Badhotellet” och har gett mig på ”Tunna blå linjen”. Extra roligt med den sistnämnda eftersom den utspelar sig i Malmö i allmänhet och kring min mer än 10-åriga fd arbetsplats i synnerhet (kring Möllevångstorget) så det är stor igenkänning på allt….även den bräkande skånskan ha ha ha!
