Alla sätt är bra utom de dåliga om man vill sälja något och nu har jag sett en ny approach; man hävdar som förälder att avkomman säljer whatever (ofta något man odlar) som barnet enligt min åsikt omöjligt kan ha varit delaktigt i!

Det senaste exemplet jag såg var en 2-åring som sålde pumpor!

Hur i hela fridens namn har detta blöjbarn odlat pumpor undrar jag *ASG*?

Sedan ska ni inte missförstå mig; jag uppmuntrar företagsamhet och tycker att det är jättebra om barn och unga vill tjäna egna pengar. Det gjorde jag själv i den åldern och ser med facit i hand bara fördelar.

Härom dagen blev jag plötsligt sugen på en falafel-rulle; något jag inte ätit på väldigt länge.

Kanske väcktes begäret efter att jag sträck-kollat på ”Tunna blåa linjen” som på gott och ont beskriver Malmö skrämmande spot on; i alla fall om ni frågar mig som socialsekreterare som arbetat på både Rosengård och kring Möllan i decennier.

Om köttbullar är Sveriges nationalrätt så är Falafeln Malmös i allmänhet och Rosengårds i synnerhet, det tycker jag.

Och på tal om falafel måste jag berätta om första gången jag åt detta.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig gällande smaken och hade den maximala oturen att just den första gången få ett oätligt exemplar!

Någon måste bokstavligen ha tappat ett saltkar i smeten för när jag fick min falafel var det som att tugga rent salt.

Jag visste som sagt inte HUR falafel skulle smaka men detta var så äckligt att det är ett under att jag vågade prova igen! Och vad var oddsen?!?!

Och om vi nu ska prata om osannolika odds så hände exakt samma sak första gången jag skulle koka snabbnudlar.

Inte heller då visste jag vad jag skulle förvänta mig och även här hände det osannolika; det fanns ingen kryddpåse bifogad och jag som aldrig hade ätit snabbnudlar reflekterade inte över detta utan tyckte bara att nudlarna smakade…tja ingenting egentligen!

Inte heller detta har hänt fler gånger, dvs att kryddpåsen inte bifogats så det har verkligen varit maximal otur!

Jag roade mig i helgen med att kolla upp de saluhästar jag ringde på i augusti/ september och varav jag var och provred några.

Intressant nog var alla fortfarande till salu!?!?

Detta är alltså hästar 6-8 år och med en prislapp mellan 250.000 och 300.000.

Nu är mitt underlag på tok för litet för att det ska bevisa något alls, det förstår jag, men jag undrar ändå om detta bara är en ren slump eller om hästar i alla fall i detta segment är svårsålda?

Min teori är att hästar i denna prisklass är lite ”för dåliga”, dvs inte tillräckligt bra för proffsryttare/ de som verkligen satsar på tävlingar medan de är för dyra för hobbyryttare i allmänhet.

Jag fattar absolut att ingen vill skänka bort sin häst och att tex uppfödare haft stora kostnader för sina avkommor men som många normalinkomsttagares ekonomi ser ut idag med tex rejält ökade matpriser så är jag inte förvånad att/ om man som hobbyryttare inte lägger en kvarts miljon eller mer på en häst.

När man läser vad många ”som jag” söker så är det ungefär samma sak: man vill ha en häst runt 6-8 år, den ska vara energisk med egen motor men ändå snäll och helst skadefri. Gissningsvis säljs dessa hästar innan de ens hinner komma ut på annons och de som jag tex har kollat på har något, stort eller smått, som gör att köpare backar.

Vad tror ni och vad är er erfarenhet?

Inte det minsta hästrelaterat men….

Såg ett inlägg i en Facebookgrupp om språkresor, googlade och inser att dessa fortfarande ordnas.

I gruppen jag hittade inlägget förfasades många över hur föräldrar vågade skicka iväg 11-16-åringar på detta viset ”på min tid” (dvs för ca 40 år sedan) och det gör ärligt talat jag också.

Men med risk för att låta som en 90-åring så hävdar jag att det VAR andra tider då. Inga mobiler, internet, sociala medier osv och också, vill jag påstå, en annan trygghet.

Jag åkte 2 år i rad som 15 och 16-åring, var 3 respektive 4 veckor i Hastings och Bournemouth.

Jag tycker själv att det är enormt berikande att åka utomlands, ärligt talat även om man åker till Mallis kan man se och lära sig i alla fall något.

Åkte ni på språkresor? Skulle ni skicka era barn idag eller har ni rent av gjort det?

Det tar typ några minuter att fixa det sistnämnda men dagar att uppbåda ”kraften”, why?!?!

Yes, att fixa allt i stallet gör jag alltid själv och finner det oftast rogivande och något jag gärna gör.

Att jag får hjärtstillestånd när Frenchie eller tidigare hästar springer i hagen är lika sant så det har alltså inte bara med Frenchies skadebenägenhet att göra utan jag har alltid varit överdrivet pjoskig i denna fråga.

Och visst skulle jag bli helt stirrig om jag fick ett sms gällande hästarna när vi är bortresta om jag inte visste att de sköts minutiöst.

Jag vet dessutom att det kan komma en liten uppdatering à la ”nu är hästarna inne och allt är bra” så då är jag ännu lugnare ha ha!

Inte lätt när man är en halvneurotisk hönsmamma….

För övrigt finns det nog fler som känner igen sig, eller?