För några dagar sedan kom Henrik hem med en bok som en äldre person han känner tyckte att jag skulle ha.

Denna ridhandbok är tryckt 1927 och är således nästan 100 år gammal!

Mycket kände jag absolut igen och har inte ändrat sig särskilt mycket medan annat…tja… bedöm själva:

Ganska underhållande läsning tycker jag- kanske en del lite äldre stockholmare känner igen detta tex:

Fler annonser som boken avslutas med:

Ibland är det lätt att bli hemmablind men så plötsligt öppnas ens ögon, oftast tack vare någon utomstående.

I mitt fall var det en kommentar från Helen Hille Jardelid när vi diskuterade hur man kan förenkla sitt stallarbete i förra veckan.

Jag tycker som jag nämnde i de diskussionerna att jag har ett väldigt lättarbetat stall men ingenting är så klart så perfekt att det inte finns någon förbättringspotential.

Och i mitt fall visade det sig vara vattnet till hästarnas vattenspannar.

Att kånka de överfyllda spannarna från kranen för att sedan hänga upp dom på deras krokar i boxarna har alltid varit den tråkigaste stallsysslan för mig och dessutom är det tungt och inte särskilt ergonomiskt korrekt att släpa vatten på detta viset.

Jag slogs efter Helenas kommentarer av hur enkelt jag faktiskt kunde åtgärda släpandet och det är med facit i hand konstigt att jag inte har tänkt på denna superenkla lösning tidigare- det handlar knappast om att uppfinna hjulet!

Jag har helt enkelt tagit några meter av en befintlig vattenslang, klippt av den till en mer hanterbar längd, dvs så att den räcker från kranen och till Bibbis och Frenchies boxar och kopplat in den där (se bild). Lätt som en plätt och nu kan jag fylla spannarna via slangen utan att behöva lyfta av dom från sina krokar annat än för att diska ur dom.

Ett litet steg för mänskligheten men ett stort dito för mig ha ha.