Titta vem som följde med mig och Frenchie på en skritt-runda i morse!
Molly följer gärna med och jag har en känsla av att Frenchie tycker det är lite trygghetsskapande att se henne framför sig.
I början av veckan gjordes en av skogsvägarna vid och från att ha varit helt ok såg den först ut så här efter att den skrapats:
”Där tänker i alla fall jag inte rida” hann jag tänka men någon dag senare lades ett jättebra underlag på så nu är det ännu bättre än det var från början:
Förhoppningsvis fortsätter man med detta arbete på några trista (steniga) vägar i en annan del där jag gärna rider.
Mina hundar är också med mig o Sammy ibland och det är så smidigt att slå flugor i en smäll!
Häromdagen tappade den ena hunden bort mig då jag tog en annan väg hem än den vi brukar ta. Jag hade hjärtat i halsgropen ända tills vuxne sonen ringde och sa att Musse var hemma. Han hade sprungit hem över vägen själv, huga, tur han iaf hade reflextäcke och änglavakt!
Apropå din grusväg känner jag igen det, men här lägger de på grus med jätte stora stenar och sedan får hästen typ stappla fram, suck. Efter ett tag åker stenarna ner lite när traktorer och skogsmaskiner kört där, men det är inget underlag för en häst. Om det kommer snö, då brukar jag ta den vägen och passa på att galoppera. Annars är det skritt som gäller. Det är rätt tråkig tid nu att rida ute, hårdfruset och lite halt. Jag längtar till vår och sommar.
Jag tar bara med Molly om jag bara ska skritta.
Galopperar jag hamnar hon ibland på efterkälken när hon stannar för att nosa på något och sedan måste jag vänta in henne och det blir för omständligt.
Här ÄR ju ”koppeltvång” stora delar av året så jag vill inte provocera någon genom att hon är för långt bort.
I teorin skulle hon kunna sticka efter både harar och dovhjortar men hon har fyllt 10 och håller sig mycket nära hästen så länge vi skrittar.