Gårdagens inlägg om hästen som sederats 3 tävlingar i rad för att kunna lastas för hemfärd fick mig att fundera på hur hästen uppfattar att tävla efter allt detta debacle?
Om ni läste domen så hade ju injiceringarna föregåtts av en hel del drama och det borde rimligen ha påverkat hästen tänker jag?
Jag tänker också på fall där en tidigare lättlastad häst blir svår att lasta/ köra och vill delge er mina erfarenheter:
Om en häst reagerar på detta viset bör man alltid noga rannsaka sig och försöka figga ut varför hästen plötsligt ändrar beteende!
Har man kört vårdslöst? Bromsat in häftigt?
Har man kört hästen i en ”orolig miljö” (jätteskumpiga vägar, hård lastbilstrafik som tryckt transporten i häcken…).
Har man pressat hästen för mycket när man varit iväg på träningar/ tävlingar?
Det sistnämnda exemplet berättade en vän om; hur hennes häst plötsligt blev ovillig att låta sig lastas när hon skruvade åt kraven i ridningen!
Själv har jag faktiskt alltid försökt att tänka på att göra tävlandet så lustfyllt som det går, framförallt när jag tävlade extremt frekvent med tidigare hästar.
Jag ville att de skulle se tävlingen som något lättare och roligare än att tex träna för tränare- hästen skulle liksom vilja åka iväg!
Med detta tankesätt följer att jag även idag alltid försöker välja tävlingar som ligger så nära stallet som möjligt. Jag kör extremt sällan mer än 1 timme i en riktning.
Jag kör också hem så fort det bara går efter avslutad tävling och sitter inte och fikar och snackar skit med folk efter att jag ridit utan då ska hästen hem.
Inte heller lastar jag ut för prisutdelning om det inte är absolut nödvändigt utan hästen ska få vila sig efter sin prestation- inte dras ut för att galoppera ett helt onödigt ärevarv för mitt egos skull.
Instämmer verkligen i det du skriver. Att göra det lustfyllt för hästen är ju viktigt. Har ju stort problem med det med Diva eftersom hon är ju nervös bara vid enkel ridning hemma, steppar på gången redan vid sadling. Det är så mycket i hennes beteende som visar hur illa hon farit över behandlingen hos Camilla Axelsson. När allt uppdagades om djurplågeriet var det så många pusselbitar som föll på plats och jag har än idag fruktansvärt dåligt samvete för att jag utsatt henne för detta. Jag börjar ju totalt om på noll och det får gå i Divas takt. Blir kanske aldrig mer aktuellt att åka iväg på träning och tävling men det får bli som det blir helt enkelt.
Vet att det säkert är barnsligt men ibland kan jag stå med huvudet tätt intill Diva och bara berätta om hur ledsen jag är för allt detta.
Din kommentar påminner mig om en hästägare i ett stall jag stod i.
Jag bevittnade vid 2 tillfällen då hen skulle åka och tävla med sin häst och det var hemskt att se. Hästen bokstavligen skakade på stallgången!!!!
När jag kollade upp hästen i TDB hade den över flera års tid i princip INGA felfria resultat men hade däremot vägrat ut sig MASSOR av gånger. Och då menar jag massor….
Varför man ens vill åka och tävla med en sådan häst kan man så klart verkligen fråga sig och det borde finnas ett system som gör att sådana hästar får ”startförbud” en viss tid.
Nu var ägaren en psykiskt instabil person som jag kom ihop mig med flera gånger av andra orsaker annars borde jag på något vis ifrågasatt tävlandet för det var uppenbart synd om hästen.
Just tävling måste ju vara ett av de absolut sämsta tillfällena att träna på hantering som till exempel lastträning. Massor av liv och rörelse, ny plats, nya hästar, och dessutom extra nerver hos ägaren. Många ”tappar huvudet” litegrann på en tävlingsplats tycker jag. Jag följer med min man ibland när han är banveterinär på distanstävlingar. Det är ofta ganska trångt i veterinärkontrollen, för hästarna kommer in i vågor och de har begränsad tid att göra kontrollen mellan varven. Så där är tre-fyra hästar bredvid varandra, en veterinär med sekreterare för varje häst plus ryttarna och medföljare. DÅ tycker en del att det är ett bra tillfälle att öva på att hästen skall låta veterinären röra vid den och när det nästan oundvikligen leder till farliga situationer blir de sura på funktionärerna. Varenda tävling är det någon som inte vill acceptera att deras uppenbart halta häst blir utesluten och det gråts och skriks trots att man tillåts springa upp både två och tre gånger inför samtliga banveterinärer och domaren. Jag förstår att barn och ungdomar ibland är väldigt nervösa (jag var själv ett vrak när jag tävlade som barn) men de vuxna runt omkring (och vuxna tävlande) tycker jag har ett ansvar att vara förberedda och hålla huvudet kallt.
Instämmer helt!
Jag har flera gånger fått erbjuda mig att lasta hästar på tävling eftersom lastarna varit helt uppe i varv och fullständigt opedagogiska.