Du ska sälja din häst och har hamnat i den lyckosamma och nästan osannolika situationen att du har 3 köpare som alla vill köpa din häst:
* En välrennomerad ridskola.
* En vilt främmande människa som bor 30 mil från dig.
* En bekant som bor nästan granne med dig.
De som provridit har alla ridit hästen lika bra och du får samma summa oavsett till vem du säljer.
Vem får köpa hästen och hur gör du ditt val?
Min bekant köper hästen.
Alternativ 1 faller bort direkt då min pålle är så långt från en lämplig ridskolehäst man kan komma.
Min bekant som skulle få köpa hästen skulle jag ju givetvis tro passade ihop med hästen baserat på vad jag vet om både henne/honom och hästen. Inte bara sälja för att det är en bekant…det vore dömt att misslyckas. En köpare långt ifrån – ja, om jag var övertygad om att de passade ihop. Jag vill ju inte få tillbaka en förstörd häst bara för att köparen har överskattat sin hästkunskap och hästen tagit över helt (vilket han skulle sätta igång direkt med att försöka).
Min bekant, roligt att ha hästen nära så jag vet hur det går för den. En ridskola skulle vara alternativ två faktiskt, av den anledningen att jag tror att en ridskola skulle vara rädd om sin ”inkomstkälla”. Skicka hästen 30 mil bort utan att ha referenser skulle inte kännas bra. Det enda sorgliga i kråksången är väl att det är få förunnat om ens någon som säljer häst idag som kan stå inför ett sådant här ”val”?
Efter att det senaste året sett vänner och bekanta fått slumpa iväg sina hästar till både en tredjedel (!) och en fjärdedel (!!!) av från början begärt pris instämmer jag till fullo Åsa.
Folk säger initialt att de ska vara sååå noga till vem de säljer men efter ett halvår eller mer gör desperationen att man tänker HELT annorlunda (vilket jag förstår).
Bekanten, om det inte är en bekant vars hästfilosofi skiljer sig så markant från min att jag tycker att hennes häst har det riktigt dåligt.
En vilt främmande människa långt bort. Av egen erfarenhet känns det bäst. Givetvis skulle jag inte sälja till nån som verkade ”fel”, men det är JOBBIGT att ha hästen nära. Man (jag) kan inte låta bli att vilja lägga mig i. Nä, out of sight, out of mind och såld är såld!
Säger som Eva!!
Resonerar precis som Eva i Lux. Jag skulle ha svårt att inte ”lägga mig i”, för det finns ju ingen förutom jag som kan ta hand om hästen så bra ;).
Om jag ska svara på hur jag själv hade gjort så kan jag nästan inte det.
Det är hur svårt som helst tycker jag och det finns för och nackdelar med alla valen.
Dessutom är det numera så otroligt svårt att sälja hästar på den mer än övermättade marknaden så ibland får man kanske ta beslut som inte känns 100 % rätt ”bara för att bli av med hästen”, ett uttryck som jag faktiskt hört från flera hästsäljare.
Jag har alltid resonerat som Eva i Lux- sålt är sålt och eftersom jag har så himla mycket åsikter om allt möjligt skulle jag troligen ha mycket svårt att sälja min häst till en bekant.
Jag vet ju att mina åsikter om tex foder och täcken inte delas av mängder av hästägare och skulle jag se min fd häst springa runt i ridhuset iförd dubbla ländtäcken hade jag troligen mått ännu sämre än om jag ser en ”vilt främmande häst” som gör det. Bara ett exempel.
Att sälja till en ridskola kändes perfekt med Archie eftersom jag bedömde att han var så lämplig men tex Kreon hade ju varit TOTALT olämplig.
Så troligen hade jag sålt till en främling långt bort fast men en viss rädsla att denne plötsligt skulle höra av sig och vilja lämna tillbaka hästen av någon galen anledning (har tyvärr varit med om detta flera gånger fast tack och lov inte för egen del)- något jag tror att en ridskola aldrig hade fått för sig om försäljningen skötts seriöst.
Jag undrar i mitt stilla (och kanske ignoranta) huvud om detta med att ”reklamera” en häst är vanligt i Sverige? Känner bara ETT fall under mina 20 år i Lux som en person fått hästen tillbaka av någon anledning. Mina egna kontrakt efter ömsesidig bestämd veterinärkontroll, har varit vattentäta på de hästar jag sålt. Berätta gärna mer om HUR folk efter månader, kan begära att köpet skall gå tillbaka.
I de fall jag känner till har folk FÖRSÖKT att lämna tillbaka hästar men ej lyckats. Det ska rätt mycket till för att man rättsligt ska tvingas att ta tillbaka en häst vilket dessa personer inte tycks förstå.
Att byta ägare kan vara en jätteomställning för hästen med både åtföljande skador och beteende som tidigare aldrig uppvisats; åter igen ganska självklart om man vet något om hur hästar fungerar.
Då har jag varit skicklig säljare ;o) Hellre det än att tro på bara turen. Lyckligtvis i mina fall, har jag själv inte behövt annonsera, utan jag har haft intressenter på mina 3 sålda ”föl” (Freebie var ju 4 och inriden när hon såldes). Tilläggas ska: Freebie ville jag behålla för mig, men hon var för liten. Cacharel ville stuteriet ha innan hon ens var född (!) och Carousel stod folk nästan i kö (liten överdrift) att köpa och jag var sååå tacksam att hon gick, (trots en jävla historia med att tjejen var i akut pengabehov och sålde henne vidare till en hästhandlare, UTAN att informera mig. Vår stallägare köpte henne tillbaka för 1/3-av vad JAG fick i första hand. Hon är nu hans häst och inte just pga av honom, utan av att jag ser ”min” häst hemmavíd, skulle jag att hon, såsom de andra 2 var långväga utom mitt syn- och hörfält. Jag själv har kontakt med uppfödrarna till Prima ett par gånger om året, vilket de uppskattar. He, he, men så är ju just Prima historian en Askungesaga!
Om hästen är lämplig hade jag definitivt sålt till en bra ridskola! Då vet jag med säkerhet att hästen varje dag får mat, motion, får komma ut i hage och när den är sjuk får den hjälp av veterinär och inte av självutnämnda experter med tvivelaktiga referenser .
Förmodligen blir hästen också älskad och månad om och säljs inte vidare. Men givetvis. Det gäller att hitta rätt ridskola.
Den askungesagan tar jag gärna del av.
Oj, det lät bittert!
Ridskolan får köpa min häst förutsatt att den är lämpad för det. Jag tycker nämligen att en ridskola är bland de tryggaste hem en häst kan ha, eftersom det är så otroligt många hästkunniga människor som passerar hästarna varje vecka, och som kan se och ingripa om hästen far illa på något vis. Hästar som är ridskolehästar har som regel mycket bra variation på sin motion, de blir ordentligt omskötta, får som regel bra och rätt mängd foder, de får skor och all utrustning skötta av välutbildade människor, och man anlitar alltid veterinär när den är sjuk. Det kan man aldrig garantera på samma vis hos en privatperson, eftersom hästen inte är lika ”synlig” hos en privatperson.
Skälet att jag väljer bort den bekante i närheten är att jag aldrig gör affärer med bekanta eftersom det bäddar för konflikt. Inte för att det MÅSTE bli så, men det KAN bli så, och det är onödigt. Dessutom känns det som att man kanske kan bli oense om saker som rör hästen efter köp, t ex träning, utrustningsval osv. Nej tack!
Jag hade då hellre sett att hästen hamnade långt bort, om jag var tvungen att välja mellan de två privata alternativen, eftersom man inte har samma relation med en person man inte känner, och då blir det också mer ”jag säljer till dig för att jag litar på dig” och den nya ägaren behöver inte känna sig övervakad heller.
Så resonerar jag!