Som man kanske kan förstå var jag väldigt glad efter helgens ”tävlingsdebut” och denna glädje fick mig att fundera över när jag varit som ALLRA gladast i hästsammanhang.
Så klart tycker jag att de flesta hästdagar är mer eller mindre roliga, annars hade jag inte lagt så mycket tid och pengar på mitt intresse men det finns (väl?) alltid några särskilda höjdpunkter i ens ridliv tänker jag och idag skulle jag vilja veta vilka dessa varit/ är för er del?
Om jag bara får välja en enda händelse för egen del så tror jag nästan att det måste bli dagen då Heron tog sin första placering i medeslvår (130) hoppning.
Jag minns att jag var nästan HYSTERISKT glad över detta i några dagar, inte så att jag gick omkring och skröt och ”bar mig åt” men INOMBORDS var jag så glad, så glad.
För mig var det verkligen ”stort”- jag som bara några år tidigare knappt vågade ta mig över en på marken liggande bom och som fick många av de lektionshästar jag red innan jag köpte egen häst att tvärnita flera meter framför hinderna- så osäker var jag, och det kände ju hästarna så klart.
Redan när jag köpte Heron som 4 åring förstod jag att han var en jäkel på att hoppa, han var om inte annat alltid en halv meter över alla hinder så man behövde aldrig fundera över hans kapacitet ha ha.
Vi började tävla ganska snabbt och jag minns att jag tyckte att LC (1 meter) var JÄTTEHÖGT, jag dog nästan när jag gick banorna.
Efter ett tag började denna höjd kännas helt ok men då var det LB som kändes jätteläskigt.
Och när LB gick som en dans så var det dags att vara livrädd i LA (man kan ju undra varför jag ens tävlade hoppning om jag var så höjdrädd men det VAR roligt när det gick bra ha ha).
Ja, så fortsatte det tills vi alltså började tävla medelsvår och det är nog därför jag räknar den första placeringen på denna nivå som mitt lyckligaste hästminne. Knäppt kanske men så är det.
Slutklämmen på historien är dock inte lika rolig- 3-4 dagar efter min hysteriska lycka blev Heron halt, jag har ingen aning om varför och minns inte heller hur länge han var det men det jag minns är att jag verkligen kände att man aldrig får vara riktigt glad några längre stunder och det är en erfarenhet jag tyvärr gjort även längre fram i livet.
Så numera är jag sällan så där riktigt, riktigt glad utan snarare lite halvrädd för när bakslaget ska komma om jag tycker att något är så där super-duperbra. Tyvärr.
Men vad säger ni andra, kanske inte lika neggiga människor? Vad är era high-lights inom hästeriet? Finns det inga ha ha? Händer det ständigt?
Posted
Efter att ha ridit hubertusarna i Stockholm och Strömsholm var jag lycklig, det var sånt adrenalinpåslag. Annars är nog min lyckligaste häststund när jag precis köpt Ax. Jag hade inte möjlighet att ha egen häst förrän jag läst klart, så jag köpte henne i ”examenspresent” till mig själv för pengar jag jobbat ihop under studietiden. Hon var den mest fantastiska häst jag suttit på, och hon var min! Sen ger ju fölningar och tävlingsframgångar en del lyckorus också, fick en nia på en mellantrav i söndags och har inte riktigt kommit över det än.
Dagen jag hämtade Hedwig.
Det var helt ofattbart att jag hade fått möjlighet att få köpa en så fin häst. En önskedröm som alltid hade kännts ouppnålig.
Innan henne hade jag en liten travare som jag tränade och tränade och red några LC o LB på 43%-60% på.:-)
Nu sex år efter att jag hämtade den lilla söta 3-åringen har vi börjat tävla msvB. Även det känns lite overkligt och jag är faktiskt lite stolt över både mig själv och min häst. 🙂
Jag är så gammal att jag har börjat uppskatta de små sakerna. Det pirrat gott i magen när man möts av ett glatt gnägg eller när en välmående hårrem blänker till i solskenet. Jag är ju en tävlingsmänniska och blir förstås alltid glad om det går bra (helst vill jag ha färgade rosetter också *haha*) men har med åren lärt mig att också tycka om (och bli glad för) det som är runtomkring. Vet inte om det kallas lycka men det är i alla fall saker att må bra av.
Första gången Calvin och Prima vann en stafett-hoppning tillsammans. Lyckan total, grinade på prisutdelningen.
Varje gång jag rider i skogen på Calvin ensam på våren bland vitsippor och ljusgröna bokträd.
Som Prick, båda mina hästar gnäggar högt så fort de hör min röst.
Delad glädje är absolut dubbel glädje ibland.
Jag blir verkligen glad av att läsa era bidrag!
Fortsätt att skriva!
Jag är ju ganska tävlingsinriktad, så höjdpunkterna är sådana. Individuell andraplacering på lag SM var fantastiskt roligt.
DM-seger i Stockholm njöt jag av ett helt år (som jag fick ha vandringspokalen).
Jag var HELT överlycklig när jag kom trea i min och dåvarande hästens första SB:1-start. Det var nog det allra största!
Hästglädje: Att komma upp till stallet och se våra tre underbara hästar. Få ett litet gnägg emellanåt. En häst som springer mot grinden när den hör just mig ropa..mulen mot min kind…vardagsglädje.
Bästa minnena: När jag och mina döttrar oberoende av varandra fann Racke på Hästnet. Ödet absolut, det var inte ens lönt att titta efter andra…När dotter 1 visade Dancer så fint på treårstestet…När min blivande Gold fick sitt senaste föl…Rackes fina LA-vinst på arab-SM…
Som barn: En vild galopp på lånad häst över ett gränslöst fält, när jag fick sitta upp på stallets finaste dressyrhäst (tack Carina!), sommaren med russet Brunte…minnena är många…
En vårdag körde jag förbi en hage med shetlandsponnyer. En låg på sidan med alla fyra benen rakt ut. Jag stannade bilen och gick in i hagen och såg att det var föl på väg. Sprang och hämtade ägaren, som inte tyckte det såg bra ut. Jag fick tag på min vet som råkade vara i närheten . Fölets huvud var nervänt , vet ”rotade” och fick upp nosen. Allt gick bra och ut kom en bedårande minishettis. Jag gick med en lyckokänsla flera dagar.
Förstår din lycka Polly:)!
Hästar i allmänhet och min häst i synnerhet!
Jag var en typisk hästtjej när jag växte upp och jobbade i stall ett par år. Sen blev det av olika anledningar ett långt uppehåll (många år)
Tills min man en dag sa att, ska du inte köpa en häst? Det fick mig att börja fundera och sedan köpa min häst. (Ångrar bara att jag inte gjorde det tidigare…)
Jag har insett att jag helt enkelt är en hästmänniska och jag tycker denna videon säger det så bra.
VARNING – amerikansk smörighet.
http://www.youtube.com/watch?v=MR6Qk7AdVgE&feature=player_embedded
Hästis:
Smörig eller ej; det var en film som platsar VÄL på min blogg!
Kan tillägga att jag är maken evigt tacksam medan han nog ibland undrar om det inte var en lite obetänksam kommentar han fällde…:-)))
Han är ingen hästmänniska även om han gärna matar hästen med morötter och talar om för henne att hon är en ovanligt fin häst…:-))
Det låter som en bra man:)!
Men jag misstänker också att han ångrat sina ”köp en häst”-ord någon gång. Det har man väl själv gjort i något ”dark moment” :)!