En kommentar från Cia i förra veckan då hon berättade om hur hon gick med sin häst 5 kilometer genom skogen för att vara med på dressyrträningar fick mig att fundera på olika saker man (kanske) gjort eller gör för sitt hästintresse- sådant som man i efterhand inte fattar att man orkade med/ klarade av och som någon utan häst aldrig skulle utsätta sig för.
Själv minns jag med både fasa och förundran hur jag för ca 15 år sedan hade ett arbete som lokalvårdare på ridskolan där jag skulle städa omklädningsrum, kontor och toaletter 5 dagar i veckan.
Arbetet utfördes på morgonen innan mitt ordinarie jobb och ibland skulle jag hinna rida också (!!!) vilket innebar att jag för det mesta var igång runt klockan 5 på morgonen.
Hur jag orkade med detta under många månader begriper jag inte idag men dels var jag singel då och bodde på gångavstånd från stallet och dels behövde jag pengarna.
Att jag fick en restskatt på många tusenlappar året efter eftersom både jag och ridskolan missat att dra rätt skatt på min lön kändes så fruktansvärt orättvist efter allt mitt slit och som sagt; att jag stod ut fattar jag idag inte!
Har ni gjort liknande uppoffringar eller gör ni dom idag rent av?
Jag har haft ett par rätt tuffa hästägarperioder. När jag var 16 köpte jag min första häst. Mina föräldrar, som inte på något sätt kan förstå hur man kan vilja vara i ett stall öht, lät mig göra det eftersom de mer eller mindre betraktade mig som myndig, förklarade de. Hästen ifråga ingick i en personlig konkurs, Ett hbl e Roteboldt, 9 år, trevlig och okomplicerad att rida, perfekt för mig på alla sätt – men inte i bästa skick… men efter lite hovvård, avmaskning och bra foder blev hon jättefin. Jag köpte henne för 7 000. Hon stod ca 2 mil hemifrån, den 15 februari red jag hem henne barbacka. Det var -16 grader. Stallplats arbetade jag av hos grannen, liksom mycket av fodret. Studiemedlet räckte till en beg sadel (det här var på den tiden då alla sadlar passade alla hästar 😉 ), ett träns och en vojlock, men sedan inte så mycket mer. När jag gjort ett antal försök att sy en extravojlock av tygspill hemma fick jag en till av mamma så jag skulle ha en att byta med när jag tvättade. Jag red på ridskolan varje vecka, men hade givetvis inte möjlighet att rida på min egen häst. Jag frågade helt enkelt så mycket jag bara hann och försökte ta med mig det hem. Lyckan var stor i några månader, trots mycket slit (men jag slet ju rätt hårt för att rida andras hästar innan, och det här var ju helt annorlunda, med en egen häst som dessutom var BRA att rida). Men framåt våren tyckte jag att det inte kändes rikigt rätt. Jag lyckades övertala min far att köra mig och hästen till travkliniken 8 mil bort. Tyvärr hade jag rätt – hon var halt på båda fram, strålbenshälta. Såpass illa att det på den tiden inte fanns något att göra. Efter ett halvår i min ägo fick jag ta beslutet att ta bort hästen. Jag hade inte någon ekonomisk möjlighet att skaffa ny häst – det dröjde 9 år tills jag kunde bli hästägare igen.
Den andra tuffa hästperioden i mitt liv var när jag bodde i Stockholm. Förutom att jag hade en situation där jobb, stall och resor däremellan dagligen tog 15-17 timmar av dygnet hade jag en del andra rätt pressande faktorer. Jag höll på att slita ihjäl mig. Efter 1,5 år fick jag en ny stallplats med fullservice. Det blev min räddning.
Idag har jag en bra situation – en gård med allt man kan önska utom ridhus, en stabil ekonomi, en bra tränare 4 mil bort, tre fina hästar och en make som delar intresset. Visserligen frös vattenkranen i stallet sönder förra veckan när det gick en propp, men det är ju detaljer i sammanhanget.
Vilken historia Anna-Kajsa! Så himla synd att din första hästägarperiod inte blev längre. Tack för att du delade med dig.
Det har nog hänt att man gjort sådant som en normal människa (icke hästmännska) aldrig ens skulle komma på tanken att göra!
Vilken människa skulle exempelvis, en nyårsafton och köra ut en översvämmad bädd när man är i åttonde månaden?? Eller gå upp fem på morgonen för att hinna med stallet innan sina två jobb? Eller aldrig åka på någon längre semesterresa än till grannkommunen eftersom Pålles veterinärräkning måste betalas? Ska jag fortsätta ;))!
Inte hästmässigt men med hus o barn så tittar man tillbaka på vissa renoveringsperioder och förundras över hur fan jag orkade.
För 3 år sen renoverade vi vårt sovrum plus vår dotters rum (en bonus då det tydligen inte var nån riktig vägg bakom garderoberna som gränsade mellan rummen :S). Jag gick upp 5 på morgonen, sprang 7,5 km, körde barn till dagis, jobbade 8.30-18, hem med allt vad barn o familj innebär och när barnen lagt sig så var det bara att fortsätta slipa, tapetsera o what not o sen samma nästa dag, i TVÅ månader.
Fattar inte hur det funkade…
Om det är något roligt man gör och/ eller man kan se ett slut på slitet tror jag att det är lättare att stå ut.
Ja absolut, fast nånstans har den orken tagit slut helt klart. När vi renoverade badrummet förra hösten så slutade det med att vi inte ens orkade riva skiten själva utan betalade för det också.
Ju längre tid vi haft barn desto mindre ork verkar det som. Vänder antagligen ju självständigare de blir 😀
När jag bodde i huvudstaden var det en period när jag red ena hästen före jobbet minst 3 dagar i veckan. Det var en unghäst ( som jag efter att ha landat med huvudet före på en grusväg med hjärnskakning som följd insåg inte var en bra idé att rida ut på i mörker) och jag hade inte tillgång till ridhuset på kvällarna. Stallet låg söder om stan och jobbet norr om.. så senast halv 7 var jag tvungen att åka från stallet för att inte hamna i köerna. Och jag såg inte det som en problem. När jag sedan slutade jobba åkte jag för att rida nästa häst. Tilläggas bör att det inte ens var mina egna hästar. Sedan gick jag med den första hästen till hoppträningen i -18 grader vilket tog 20-25 minuter… för att stå och frysa cirka 45 min för tränaren var sen. Sen kom nästa häst med transport (lyx) så jag fick byta.. rida nästa.. gå hem med hästen.. var hemma vid halv tolv på kvällen och såg det som fullkomligt naturligt.. för att åka och rida innan jobbet nästa dag… så jaaa smått galen. Men jag red mycket och utvecklades. Tog utan att blinka semester 2 dagar i stöten för att vintertid sitta 2 dagar som åskådare på dressyrkurs med Bosse Tibblin. Enda jag gjorde förutom att jobba var att hålla på med hästar. Samtidigt så saknar jag det enormt. Trots allt slit… ju mer jag håller på desto roligare tycker jag att det är. Hade jag bara haft möjlighet hade jag utan att blinka haft 2-3 ridhästar.
Ha ha…ja, en ”normal” icke-hästmänniska hade nog bara skakat förundrat på huvudet åt din berättelse medan jag nickar igenkännande åt det mesta :)!
Jag har förresten aldrig begripit att så otroligt många som själva har häst blir helt chockade när de hör att jag kan rida på morgonen innan jobbet.
De kan liksom inte FATTA hur jag ORKAR osv….å andra sidan kan inte jag fatta hur de orkar stanna kvar i stallet till både 22.00 och senare- det hade inte jag orkat (eller velat), oavsett när jag sedan skulle stiga upp nästa morgon.
Jag trodde jag var ensam om att ha slitigt halvt ihjäl mig för att ha råd med pålle under studietiden. Blir lite lättad av att läsa era historier. Det finns fler galna hästmänniskor än jag :). Jag hade ingen bil utan åkte buss 60 min till stallet dit och hem. Då hade jag även tagit bussen till skolan som låg 10 mil bort. Åte hemifrån kl 5 och kom hem 21.30 varje dag. På helgerna morgonfodrade jag hästarna för att ha råd att träna. Kommer ihåg att jag satt på busshållplatsen kl 6 på lördag och söndagmorgnar och tittade på folket som inte tagit sig hem från utekvällen på stan.
Köpte efter en sommar som bestod av arbete som ridlärare på ridläger en bil för 5000 kr. Den höll i någon vecka och sedan satt jag på bussen igen. Nu med ett helt avgasrör på två meter i famnen…
Ja, herregud, hur orkade man. Nu är jag så glad att jag kan sova lite längre och är hellre i stallet sent. Dessutom är jag ofta ensam i ridhuset då.
Jag tror egentligen vi ska vara tacksamma för att vi har fått slita. Frågan är om vi hade uppskattat det vi har idag om vi inte hade fått slita för det?
Jag vet inte om jag hade uppskattat det jag har om jag inte hade fått slita för det men jag vet att jag idag hade haft en helt annan förmåga att klara umbäranden av olika slag än vad många andra människor hade haft.
Jag är van att klara mig själv, är inte ekonomiskt beroende av någon och det är såååå skönt.
Jag kan koka soppa på en spik, jag kan stiga upp i gryningen om det behövs, slita dygnet runt utan att oja mig över att jag är tröööött.
Jag förfäras många gånger över hur klena folk i gemen är, hur lite som ska till för att de inte ska orka och hur besvärligt de tycker att allt är. Så klart kan man vara både fysiskt och psykiskt sjuk och av den anledningen ha begränsningar men jag önskar att folk i allmänhet hade lite mer djävlar anamma i sig och inte kved och pep för minsta lilla.
Na, jag har nog inte fatt slita sa mycket som ni beskriver, josses. Inget speciellt varre an att ta hand om mina hastar trots maginfluensa och gatt bakom knuten och spytt mellan mocknings-tagen. Har val haft hastarna pa mindre flotta stallen och fatt kasa runt i lera och sa, men det ar ju ingenting i sammanhanget. :O
Ha ha…en gång jobbade jag på ridskolan en hel förmiddag med att mocka nästan 20 boxar med den värsta maginfluensan jag haft i mannaminne. Det RANN av mig och jag räknade ut att jag hade druckit 7 liter vätska den dagen för att ”kompensera” min vätskeförlust. Sprang mellan toaletten och boxarna….