Igår kunde ni läsa om vad andra potentiella hästköpare råkat ut för när de letat häst och idag tänkte jag berätta om min egen ”sämsta hästvisningen”-historia.
Detta var kort innan jag sedermera köpte Archie.
Jag hade via nätet kommit i kontakt med en uppfödare som hade X antal hästar varav en 3-åring (eller var den 4…jag har förträngt vilket) befann sig hos en ”mycket duktig kille” för inridning och utbildning.
Hästen sades vara mycket snäll och det hade inte varit några problem med att rida in den.
Jag lyckades engagera min dåvarande tränare som var en upptagen kvinna som mot betalning avsatte en helgdag för att följa med och titta på detta djur som befann sig ca 20 mil från min bostad.
När vi kommer fram visas vi till det dammigaste ridhus jag någonsin beträtt, efter besöket såg min tränare ut som en pepparkaksgumma i ansiktet av allt damm….den synen glömmer jag aldrig.
Inte ett ord från visaren sades kring dammandet (hade det varit jag hade jag skyllt på vad som helst och inte bara låtsats som om det regnade…fast om det kunde regna in hade ju problemet varit löst ha ha).
Nåväl…dammigt ridhus eller ej…det blev ingen ridning alls på den tilltänkta hästen!!!
Visaren longerade den först tills den flåsade som en blåsbälg och misslyckades trots det att därefter ens vara i närheten av att sätta foten i stigbygeln på den upprörda hästen.
Visaren påstod till råga på allt elände att hästen nog hade blivit upprörd pga MIG !?!?!?!, dvs att jag stod på marken och tittade på den?!?!?!
Ja, ja…jag kan ju säga att jag aldrig hade VÅGAT sätta mig på detta vilddjur ens om visaren så småningom hade lyckats ta sig upp i sadeln men det behövde jag alltså inte bekymra mig om.
Så…det var bara att köra 20 mil hem igen…det enda som blev rastat den dagen var min plånbok som både fick bekosta 40 mils bensin och arvode till tränaren.
Looking back tror jag att ”duktiga killen” inte hade varit ärlig mot uppfödaren och berättat hur knäpp/känslig/ nervös/ whatever hästen faktiskt VAR men det var ju otroligt snöpligt och extremt irriterande att bli oskyldigt drabbad på detta vis.
Bilen blev ju också rastad 😉
Jo, det förstås :)! Och ska man vara riktigt noga så blev ju HÄSTEN också rejält rastad- den fick ju springa I LINA så jag trodde den skulle stupa :)!
Stackars häst 🙁
Åkte och tittade på en häst som skulle gå LA-LA på sent 80 tal. Det var då hästannonserna var radannonser i Ridsport och de flesta hade ingen bild utan bara text.
denna häst skulle röra sig ypperligt bra och ha fin hoppteknik. Hon skulle även vara som ett diplomsto i exteriören och ha fått lovord. Vi åkte dryga 10 mil för att titta på hästen. Väl där fick vi se en tunn häst av fullblodstyp med svanhals och rätt så innåtställda framben. När hon började röra sig biljaderade hon rejält med båda fram. Äg. satte på Graman och red på den (ok. hon hade tyglar också) Hästen blev hög i nacken knäppte av och sprang på med hög hals spännd underhals avkopplad rygg och bakben som var i grannsoknen. Någon LA, NEJ det fanns inte. Provred och hästen var som en planka att sitta på och den var helt stel och stötig, det fanns inte på kartan att man kunde böja hästen eller få den eftergiven och den var stenhård i munnen.
Fick även hoppa den och den började med att vägra på småhinder. Jag hade rätt mkt hoppning i kroppen på den tiden så jag fick väl över henne på några hinder och fick den nog att hoppa någon oxer som var närmare metern påhejad av ägaren som tyckte att jag red hästen så bra och att ingen spekulant hade ridit den så bra innan.
Tackade för mig och sa att jag skulle tänka. äg var superglad och förväntansfull även om jag ljög och sa att jag hade en 4 åring som jag gick å funderade på oxå.
Ringde dagen efter och sa att jag inte ville köpa hästen och fick mig en utskällning…
Jodå, det var min värsta provridning.
Fast vad jag förstår så var den rätt lyckad eftersom hästen i alla fall var ridbar och snäll.
Provridningar som din har jag både upplevt själv (liknande i alla fall) och fått återberättat måååånga gånger.
Det finns nog inga som är så partiska som hästägare som ska bedöma sin egen häst.
Jag har flera gånger fått höra att jag är ”för ärlig” när jag velat sälja häst- tydligen är just ärlighet mycket ovanligt och det får jag nog säga att min egen erfarenhet säger mig också.
Fast i ärlighetens namn finns det ju ”tvärtom” också!
Minns fortfarande med fasa hur jag en gång höll på att dö av skam i egenskap av säljare; då det kom en spekulant för att titta på en unghäst (den var väl 5, möjligen 6, år vid tidpunkten) jag hade till salu. Hade fått mestadels 7:or och 8:or, någon 6:a,, så rätt OK klass på häst om man säger så ;), och priset var därefter. 😉
Jag visade ju hästen både vid hand och red upp, allt bra, men sen skulle den hågade spekulanten rida. Det GICK bara inte! Hästen bar sig åt som själva f*n, och ända till denna dag har jag fortfarande inte förstått varför?!
Tjejen var kanske inte någon supertalang men heller inte någon dålig ryttare, men vad hon än gjorde så bar sig hästen illa åt. Först blev jag stum av förvåning, och snart också av skam, så jag satt upp igen (självklart!), inga problem, red precis som vanligt, även på hinder. Inga konstigheter.
Spekulanten satt upp igen och ny rulle – bockningar, istadighet, sidokast, bakut-sparkande, etc etc. Det gick helt enkelt inte. Och jag SÅG ärligt talat inga fel i ridningen, = borde varit ganska grova misstag dessutom, för att berättiga det beteendet…
Ja, jag vet inte, men jag kunde åtminstone presentera hästen riden i låt säga LA/1.20, men det var ändå oerhört pinsamt hela den visningen igenom. Att de (spekulant med sällskap) var/BLEV minst sagt sura gjorde inte saken bättre, men vad sjutton skulle jag kunnat gjort annorlunda?
Usch, hemskt var det i alla fall och jag kände mig (dumt nog?) skyldig långt efteråt. 🙁
Så ibland finns det ”more to it” också, även om det såklart är olyckligt när det blir sådana här hästvisningar! Har nog aldrig skämts så i hela mitt hästliv! :-/