Känner ni ibland när ni rider att ni å ena sidan aldrig vill hoppa av för att känslan är så härlig men å andra sidan vill hoppa av DIREKT för att liksom inte utmana ödet ”för snart så kommer det att gå sämre….”.
Så kände jag idag- ännu ett superpass levererades således av herr ”Mannen med många ansikten”- idag långt mindre omuppig än vanligt när vi satte press på honom.
Men detta är också ganska naturligt tycker jag- ju mer han orkar, desto mer muskler han sätter och ju fler gånger han gör rätt desto lättare blir det ju och då BORDE ju också incitamentet att oja sig minska och till slut försvinna.
Idag jobbade vi med skolorna i trav; öppna på långsidan, volt efter halva och därefter fortsatt öppna, sedan några diagonalslutor samt tempoväxlingar på volten. Jag fick en riktigt swingande känsla i traven emellanåt- jättekul!
I galoppen fortsatte Kreon att samarbeta, han var rakare än på länge då jag galopperade några meter innanför långsidorna, jag kunde samla galoppen och också rida en fin förvänd galopp.
”Nu skulle jag kunna rida till imorgon” sa jag då och Christina svarade ”det förstår jag” :).
