Nu när maken och jag har semester kan jag åter igen konstatera samma fenomen som flera gånger tidigare: vi vaknar väldigt tidigt- helt av oss själva.
Och det beror INTE på att vi gått och lagt oss tidigt- tvärtom!
När man MÅSTE stiga upp är det minsann inte lika lätt att studsa upp ur sängen men så fort man vet att man egentligen KAN ligga kvar…tja…då är det inga problem.
Sedan HAR jag otroligt mycket lättare för att stiga upp tidigt när det är ljust ute- det händer faktiskt även när jag inte har semester att jag är klarvaken klockan 5 på morgonen sommartid medan det under vinterhalvåret inte finns på världskartan.
Så att ljuset påverkar sömnen är jag helt på det klara med men VARFÖR VAKNAR MAN TIDIGT NÄR MAN KAN SOVA :)?
Jag är alltid ”uppe med tuppen” dvs. VAKEN tidigt på helgerna och känner mig i fin form.
I veckorna vaknar jag vid 5 och kan sen inte somna om och är dödstrött. VILL somna om, men bara småslumrar och får ”ångest” av att man ska gå upp. Då mitt jobb är helt ok, är det inte ovilja att just gå till arbetet. Vete f-n varför jag är på det viset.
Jag kan inte minnas när jag sov längre än till 9 någon morgon, helt oavsett vad jag gjorde kvällen innan, eller när jag la mig. Ibland känns det som om det skulle vara så mental skönt att bli ”utsövd” dvs sova 10 timmar i sträck, men det existerar inte i min värld.
Jag skulle inte drömma om att sova bort en hel förmiddag- skulle nog KLARA det men de gånger jag provat har jag bara blivit tröttare och tröttare ju fler gånger jag slumrat om.
Däremot har jag så pass stort sömnbehov/ vilja att jag OFTA sover 1-2 timmar mitt på dagen när jag är ledig eller tidigt på kvällen när jag jobbar.
Jag kan avstå om jag har något roligt inplanerat men har alltså inga problem att sova på ”icke-sovtid”.