I förra veckan läste jag på en mycket välskriven och oftast underfundig och rolig blogg att skribenten (gift kvinna med ett barn) hittills hade ramalt av den vuxna häst hon köpte förra året vid 3 tillfällen.
Då den senaste avramlingen beskrevs på ett sådant sätt i alla fall jag inte fick känslan av att ”det är sådant som kan hända vem som helst- ett rent olyckfall i arbetet” samt då bloggerskan beskrev hur hon även innan denna häst köptes råkat ut för en mycket allvarlig avramling med rejäla skador som följd kommenterade jag händelsen med orden:
”Tycker inte alls det låter bra! Att ramla av 3 gånger från sin egna (vuxna) häst hade, såvida inte extremt speciella omständigheter kunde ”ursäkta” detta, verkligen fått mig att allvarligt överväga en försäljning. Det är INTE ”normalt” att ramla av och det finns tusentals hästar och ryttare som inte råkat ut för detta på många år om ens någonsin.”
Eftersom några andra bloggläsare hade skrivit kommentarer som ”Jag tycker du är stentuff”, ”Du är modig” och ”Du är modig och än något dumdristig” avslutade jag min kommentar med orden ”Tycker inte du ska låta dig uppmuntras av ”du är modig”-utrop utan hellre fråga dig: ”är det värt det” (läs: RISKEN). Det är lätt att heja på andra men kan få fruktansvärda konsekvenser för den som drabbas.”
Hur just denna historia slutar lär vi inte få veta då bloggskribenten dagen efter min kommentar skriver följande på bloggen:
”Bloggen läggs ner. Tack för att ni tagit er tid att läsa här”.
Mot bakgrund av ovanstående frågar jag er kära läsare; tycker ni att det är OK/ normalt att ramla av då och då? I vilka sammanhang i så fall?
Brukar ni ramla av?
Som ni kanske förstår talar jag här om ridning på vuxna hästar, säg 5 år och äldre som är att anses som ”till 100 % inridna”.
När jag började rida på forntiden sa man ju ibland att man skulle ha ramlat av minst 100 gånger för att vara en bra ryttare och på detta måste jag raljera och säga att om man ramlar av så pass ofta så har man antingen en urusel balans eller en för ändamålet TOTALT olämplig häst.
Kanske myntades uttrycket för att trösta små barn som ganska lätt halkade av sina envisa ponnys?
Ja, inte vet jag men om uttrycket STÄMMER så får jag nog betrakta mig som en URUSEL ryttare och börja glida av Archie några gånger i veckan för att bättra på statistiken och komma ifatt!
Posted
Jag har alltid tänkt att det där talesättet syftade mer till att göra den nya ryttaren modig än att man verkligen måste ramla av till höger och vänster.
Att man ska prova saker och inte vara rädd att dimpa i backen, för jag tror att just rädslan för att ramla av gör att man lättare ramlar ner.
Men sen är man ju olika, för mig är tre gånger på ett år inte så värst ofta, min gamla häst ramlade jag av minst ett par gånger i veckan. Det är såklart inte alls bra eller något jag nånsin tänker utsätta mig för igen.
Men man är ju olika. Sålänge jag inte slår mig tycker jag inte att ramla av är något att hetsa upp sig över.
Energika:
Fast i min värld brukar man sällan kunna styra hur man ska ramla av, hur skadad man ska bli och hur lång tid man ska läka.
Härom dagen DOG tom en kvinna vid uteritt (ensam), det kan ju ha berott på just avramlingen och inte någon plötslig sjukdom.
Visserligen inte blogg, men vad har du för åsikter om hemsidor?
Kom in på en hemsida där ägaren hade ett hästföretag. Visserligen en mindre beskrivning av sig själv ( inte alltid helt självklart) men inte något namn!
Jag får i sådana fall inte intrycket att företaget/personen är seriös, fast h*n kanske är det.
Rie
Rie:
Spontant låter det mycket konstigt, ja.
Att inte vilja framträda med namn väcker också hos mig misstankar även fast det kanske finns en fullt logisk förklaring till detta, ingen JAG kan komma på dock.
Jag har haft min häst i sex år nu snart och har ramlat av henne tre gånger sammanlagt. Första gången på en unghästkurs på Strömsholm. Hästen höll själv på att gå omkull så jag gjorde en volt över huvudet på henne. Andra gången ”skrapade” hon mer eller mindre av mig vid en vägbom där det var väldigt trångt att komma förbi. Tredje gången var faktiskt nu i våras. Jag joggade henne på galoppbanan och både jag och hästen kändes avspända…trodde jag. Detta var dock under den värsta översvämningsperioden och vi hade en pump som stod o pumpade bort vattnet. Den lät tydligen livsfarligt så rätt som det var hade Headwitch försvunnit åt höger medan jag fortfarande var kvar på samma ställe fast i luften. Landade i den, största, djupaste vattenpölen på hela galoppbanan…ca 10 cm djup.
Sen har det varit nära nära vid några tillfällen som typ 180 graders sväng o fullt sken vid älgmöte (Livsfarliga djur..äter gärna små bruna ston)
Men jag kan inte säga att hon någonsin har försökt kasta av mig med vett och vilja. Skulle aldrig ha behållt en sådan häst. Det är inte värt det. Usch!
Jag har haft Misty sedan hon föddes. Hittills har jag trillat av henne två gånger och hon är 9 år nu. Då ska man ta med i beräkningen att jag har ridit in henne själv.
Ena gången jag föll av var när hon inte stod still vid en uppsittning och andra gången var när hon gick över.
Att ha en häst som kastar av en förstår jag inte alls, den hade inte blivit långvarig hos mig. Sen kan det ju vara vissa ryttare som har usel balans och trillar av pga det.
Bara för att jag har skrivit detta kommer jag väl att trilla av i parti och minut;)
Tycker väl det beror på vad man håller på med? Om man som jag rider fälttävlan och väljer att galoppera och hoppa diken barbacka ute, så ber man ju lite grann om en avramling då och då. Ramlar av i snitt två gånger om året. Tycker INTE om det, men har accepterat att det är oundvikligt, med min inriktning.
Jag har dessutom väldigt bra balans, men lilla F som jag ridit med innan ramlade i början av sin karriär av varje ridtur. Alltså VARJE, på riktigt, trots lugn och trygg läromästare. Dålig balans, och dålig framförhållning var orsaken, och då berodde det ju i stort sett alltid på ryttaren.
Om man däremot åker av i tid och otid, utan provokation, på en vuxen häst, så håller jag med om att man ska ta sig en funderare.
Jag har åkt av Calvin som jag haft i 13 år några gånger och tyvärr skadat mig ganska rejält sista gången.
Dock kan jag bara skylla på mig själv när detta hänt, inte på hästen. Jag har varit för självsäker (=dum) på en häst som är ganska motionskrävande och lätt blir ”glad” under perioder av vila t.ex. Dylika perioder har han tyvärr haft många och långa.
Prima har jag åkt av en gång på i skogen för ett par år sen, vi blev väldigt skrämda av häst från motsatt håll i en kurva (vi skrittade) och hoppade åt sidan och jag landade på fötterna bredvid. Givetvis precis på en rot som gjorde att jag bröt ett ben i hälen! En ren olyckshändelse där nog även den mest välbalanserade ryttare åkt av av överraskning.
Calvin är dock trots smeknamnet ”the Destructor” verkligen ingen avslängningsmaskin :o) Kan bara rannsaka mig själv där.
Trasselkvast:
Förstår ditt resonemang. Att jag skulle hoppa ett dike barbacka finns inte ens på värdskartan och skulle det ändå inträffa så hade jag GARANTERAT ramlat av DIREKT!
Jag gissar att jag har ramlat av ca 30 gånger på de 30 år jag ridit och vill nog påstå att typ 25 gånger varit i samband med att hästen tvärnitat framför ett hinder.
Ingen av mina egna hästar har någonsin slängt av mig genom att bocka/ bralla/ skena- tror att detta hänt kanske 2-3 gånger med lektionshästar jag red innan jag köpte egen häst.
Men jag har extremt medvetet köpt vad jag trott/ hoppats på skulle vara mycket snälla hästar och har aldrig varit en dumdristig ryttare som glatt hoppat upp på vilken häst som helst.
Jag håller med om att aldrig mer rida hästar som med vett och vilja vill hysta av mig! Och det är klart att man inte ska ramla av helt oprovocerat heller:)
Men att ramla av lite då och då är inte så stort för mig. Fast jag är glad nu när det inte hänt på flera år.
Oj, har ridit Elaiza sen hon var 3 år. Hon är nu 25 och jag har aldrig någonsin trillat av henne….usch, det kanske kommer en dag!?? 🙂