Alla gånger hästen, både denna och de föregående skadat sig tex, när jag fick köra upp Décima till Helsingborgs djursjukhus för en buköppning, när Heron fastnade i ett fast hinder och fick sågas loss osv osv.
Min strategi när hemska saker händer kallas på psykologispråk FÖRTRÄNGNING och i mitt fall innebär det att jag både för omgivningen och mig själv försöker låtsas som om det inträffade aldrig har ägt rum.
Det är ju inte alltid man kan göra detta….buköppningen var ett lite för stort ingrepp för att kunna hemlighållas tex men exempelvis händelsen då Heron fick sågas loss från ett hinder (som jag har berättat om i ett inlägg för länge sedan) ”mörkade” jag ganska länge innan jag kunde förmå mig att prata om det.
För ett tag sedan berättade en god vän om hur hennes häst under pågående dressyrklass plötsligt hoppade ut från banan och vilken förtvivlan hon kände då.
Så klart är detta inget roligt annat än MÖJLIGEN för betraktarna, framför allt inte om det är en tävling där det står lite mer ”på spel” så att säga; ett kval eller något annat lite viktigare.
Hur som helst så fick denna berättelse mig att minnas en händelse som jag sedan länge förträngt – helt enkelt därför att den ägde rum på samma tävlingsplats som där vännens häst bestämde sig för att hoppträna.
Jag hade önskat att jag också hade HOPPTRÄNAT på denna tävlingsplats eftersom jag åkte dit i syfte att tävla i hoppning men så blev det av olika anledningar inte.
Här kommer MIN förträngda historia:
Detta utspelade sig på den tiden jag ägde Heron och ett par år in i vår oftast mycket framgångsrika hoppkarriär.
Det var sommar och semestertider och det fanns i princip inga tävlingar att åka till i min omnejd så jag bestämde mig att för en gångs skull prova lyckan på ”långt längre” håll och körde till klubb XX som ligger kanske 20 mil ifrån där jag hade Heron uppstallad.
Jag brukade aldrig åka så långt men ville väldigt gärna tävla så jag gjorde slag i saken och for iväg.
Väl på plats kunde jag konstatera att jag kommit flera timmar för tidigt och nu följde en lååååång seg väntan som bla tillbringades sovande i bilen.
Långt om länge blev det min tur och efter mycket om och men äntrade jag banan med Heron.
Jag red omkring inne på banan och ville väl visa honom en del hinder tänker jag för rätt som det var så ljöd en högtalar-röst som förkunnade att jag hade blivit DISKAD (?!?!?!) , jag hade helt enkelt cirklat omkring så länge att den stipulerade tiden (var det 45 sekunder på den tiden???) hade gått ut!
Jaha…tjenare…det var bara att lämna banan och glatt (NOT) köra den långa vägen hem.
Det var verkligen en höjdare att som relativt fattig hästägare lägga en hel dag, en massa väntan, litervis med bensin osv fullständigt i onödan.
Tack och lov hade stallet sommarstängt på den tiden så jag tror inte att jag behövde redovisa mina förehavanden för särskilt många och själv lyckades jag ganska snabbt förtränga att denna hemska dag ens hade ägt rum.
