Härom dagen var jag ute och cyklade en riktig långtur med Soya och samtidigt som jag halade fram kameran och tog de 3 nedersta korten började jag undra om det inte är lite ”tantvarning” på att ta foton på rapsfält ”bara” för att de är så vackra?
Inte gick jag omkring och suckade hänfört över ”naturens under” i ungdomen och definitivt tog jag inga kort på dom?
Frågade en långt yngre kollega om min teori och hon kunde nog instämma även om hon för egen del, bond-dotter som hon är, OCKSÅ kunde känna igen sig till viss del.
Men annars tror jag inte yngre människor i gemen är lika intresserade av det vackra i naturen eller har jag fel?
Annars är det väl också tantvarning på att prata om vädret…det gjorde jag aldrig som tonåring tex…det var ju sådant gamlingar som inte hade något annat att prata ägnade sig åt…
Nu håller jag ganska bra koll på väderlek, temperaturer och eventuell nederbörd men får nog skylla på djuren i detta fallet; ska man ha regntäcke eller inte, kommer jag att få ut Soya utanför huset osv osv.
Vad säger ni andra? Pratar ni om vädret? Håller ni ”koll” på det? Och brukar ni ”oooaahh” och ”aaahhaa” er när ni ser något fint i naturen?
Tantvarning för att man tar kort på vackra fält 🙂 Då börjar ”tantandet” vid 20 på vissa bloggar. Själv är jag 34 o anser mig då rakt inte höra till ”tantkategorin” än men gillar såna bilder. Det är ju vackra bilder ju att pryda med :O)
Funderar nog snarare på fenomenet att man tar bilder på hinder…..ehhhh är det vackert?! (såna ”meningslösa” bilder tar jag också) men alla bilder är roliga i en blogg, för det ger liv åt bloggen.
Så ös på med vackra fält också dom är jättefina:)
Hihi….hinderbilderna tar jag för att illustrera vad jag hoppar för hinder/ linjer/ kombinationer.
Lättare att visa än förklara och är tänkt som inspiration:). Dressyrryttare hoppar för lite tycker jag :)!
Jag kan nog instämma i att jag på senare tid oohahhar och ahhhar mer över en vacker morgon när man känner den där fräscha luften slå emot en på trappen. Det gjorde jag aldrig när jag var yngre. Jag väntar med spänning varje år på att mitt japanska körsbärsträd ska slå ut och jag stannar och tittar förundrat på grannens magnolia. För att inte tala om hur glad man blir i hjärtat när det bjuds på bullar eller tårta mitt i veckan på jobbet.
Kanske är det så att bli äldre och uppskatta omgivningen är något universellt. När man var yngre hade man ju fullt sjå med att utveckla sig själv och med att förstå sig på omvärlden.
Jag är bara fascinerad över att du orkar sätta upp alla hinder själv, upp i sadeln, hoppa, av igen och ändra om. Det är jag alldeles för lat för. Jag instämmer dock i att dressyrryttare hoppar för sällan och därför har jag en mer kompetent kvinna än jag som gör det arbetet åt mig.
Fortsätt med bilderna då de som ”anonym” sa ”ger bloggen liv”.
Dressyrtant:
Faktiskt har alla mina hästar varit så snälla och fostrade att man bara har kunnat ställa dom var som helst medan man bygger, ändrar osv. Då går det snabbt, särskilt som jag försöker att bygga ”smart” för att slippa släpa fram så mycket.
Ang att man i ungdomen hade mer fullt upp m sig själv instämmer jag helt :).
Då har jag varit tant länge. 😉 Fotoade fina naturbilder redan som liten. Fast kameran var väl inte tillräckligt bra egentligen.
Hälsningar
Görel