Eftersom jag vet att det finns många hundägare bland mina läsare skulle jag nyfiket vilja fråga varför ni har den hund som ni har?
Var det slumpen som avgjorde eller ett medvetet rasval?
För min egen del var det slumpen som avgjorde att det blev just Soya men däremot var valet av ras mycket medvetet.
Maken och jag ville ha en vuxen whippet och förhörde oss via nätet bland alla uppfödare vi kunde hitta och sedan var det faktiskt bara en som kunde hjälpa oss och det var så vi fick köpa världens finaste hund. Hur kunde vi ha sådan tur- det frågar vi oss ofta faktiskt.
Jag hade i ungdomen haft en schäfer och 2 greyhounds och sa redan efter schäfern; ”aldrig mer en hund med lång päls” (det var en långhårig schäfer jag hade).
Mina greyhounds (liksom schäfern) var underbara på alla vis och DÅ tyckte jag att denna ras var otroligt vacker men när jag idag jämför med whippet så går den sistnämnda klart segrande ur skönhetstävlingen.
En whippet har, tycker jag, mjukare linjer medan greyhounds är mer kantiga och en del ser inte så roliga ut i pälsen heller i jämförelse. Soyas hårrem är som en gnistrande svart diamant trots att hon aldrig borstas och mycket sällan badas.
Idag tycker jag också att det är mer ”behändigt” med den mindre whippeten, en del greyhounds är som små kalvar och med tanke på vinthundens förkärlek till att sova i säng/ soffa så hade vi fått byta ut både vår 160-säng och sofforna om vi alla skulle få plats.
Att whippet är en, i alla fall enligt försäkringsbolagens statistik förhållandevis frisk ras känns bra- jag har haft tillräckligt med elände med tidigare hundar och hästar för att välja en dokumenterad ”sjuklig ras” (som det ju tyvärr finns en del av).
Sist men inte minst ville jag ha en tillgiven, ”o-vaktig” hund som går bra med alla hundar utan bråk och som dessutom går att rida ut med ”hur långt som helst” och det tycker jag verkligen att jag har fått till 200 %.
Så idag känns whippet för MIG som den ultimata rasen och jag skulle inte hellre vilja ha någon annan hund.
Fick jag däremot inte ha en whippet tror jag att jag hade köpt en italienare (italiensk vinthund) i stället- de är, något förenklat, som whippets i miniatyr.
Sambon ville ha dvärgschnauzer s/s då han träffat på en väldigt trevlig sådan, jag visste inte vad det var för hund. Så jag kollade.
Vi bokade valp två år i förväg hos uppfödare, fick välja valp. Och valde världens finaste….mitt livs hund.
I mina ögon perfekt storlek, runt 137 cm, fäller inte, han behövde knappt uppfostras alls – var mycket mån om att vara till lags.
Många frågade hur vi lyckades få honom så väluppfostrad.
Alltid lös, lämnade aldrig gården eller oss.
Listan kan göras lång.
Tyvärr är det snart tre år sedan han dog. Han är fortfarande mycket saknad. Hans foto står i köket.
Den rasen passade oss perfekt om än jag har förstått att alla ds kanske inte är riktigt lika otroligt förig som han var. Men så är det ju i alla raser.
Vi fick en gång ett stort beröm av en man som sa att ” det är det jag har sagt till folk – att XX är världens finaste hund” – och då hade de en egen hund! (dock stövare, om det möjligén hade betydelse för honom)
Rie
Vilken fin historia Rie! Tack för att du delade med dig.
Har ni ingen hund nu?
Jag hade en Schäfer som första hund, en liten arbetsnarkoman som både jag och uppfödaren insåg skulle ha det bättre hos en annan familj, så så fick det bli. Schäfern valde jag för att jag trodde att all den motorn skulle behövas för att träna och ha kul med min hund. Jag hade helt fel
När jag sen satte mig och funderade på vad som verkligen skulle passa kom jag kom jag hela tiden att tänka på labradorer och ringde runt till kennlar för att komma och titta på deras vuxna hundar. För att känna efter liksom.
Jag hann till en kennel innan jag VISSTE att det var helt rätt hund för mig!
Glada, pigga, positiva, vänliga. Jag kan fortsätta hur långt som helst. Helt okomplicerade att ha i sitt liv. Pinsamt nog valde jag bort labbe som första hund för att jag trodde på fördomen att de är lata, envisa och trista… Mer fel kan jag inte ha haft!
Nu har jag en 8 åring som hänger med på alla ridturer, och allt annat kul som händer. Har dessutom äntligen bokat upp mig på en till!
Härligt!
Tur att dina fördomar inte stämde Energika!
När jag berättade att jag ville köpa en greyhound trodde många att de var nervöst lagda och avrådde mig.
Inget kunde vara mer fel. Båda mina var lugnet själva liksom Soya också är.
Har ni ingen hund nu?
Nej vi har inte skaffat någon ny. Främsta orsaken är ju att vi inte är mogna att ha en ny hund än, saknaden efter jycken är för stor. Den stackars nya hunden skulle bara jämföras med sin föregångare….
Andra orsaken är att våra nuvarande arbetsvillkor inte alls är desamma som när vi skaffade jycken. Då cyklade vi 2 km åt varsitt håll från gården. Nu pendlar vi, jag 6 mil å ena hållet och sambon 9 mil åt andra hållet.
När dessa två omständigheter ändras så blir det nog en ny ds.
Men det lär dröja ett antal år.
Nya jobb växer inte på träd, speciellt inte om man vill ha dem nära hemmet…
Rie
För mig har det, om jag skulle ha hund, alltid varit whippet. Varför kan jag inte helt precisera, det var mer en känsla och att jag tycker att de är vackra. Träffade en del whippets innan jag köpte min första, Hilda, och de passade mig och jag tyckte om dem. Jag har även siameskatter och det verkar vara en vanlig kombination att om man tycker om siameser eller orientaler tycker man om whippet/vinthundar. De har lite samma kynner och man brukar säga att whippeten är hundvärldesn katter och siamesen är kattvärldens hundar. Det stämmer nog whippen är lika envis som en (siames)katt och lika tillgiven. Och mina (siames)katter har mycket gemensamt med en whippet, de är tillexempel mer flockdjur än andra katter.
Whippeten är lagom stor för mig som annars är lite reserverad och ibland lite rädd för hundar. Men som sagt jag vet inte riktigt varför det blev whippar för min del, mest en känsla och den var rätt. Någon annan hund skulle jag inte vilja ha. Nu har jag två för de trivs så bra ihop tvåstycken. Hilda och Zahra, även om de bråkar ibland, men för det mesta är det oskiljaktiga.
Hälsningar
Görel, Zahra och Hilda
Rie:
Förstår dig vad gäller jobbfrågan men vad gäller nyanskaffning av djur är jag precis tvärtom mot dig.
Jag har, trots ENORM kärlek till föregångarna väldigt snabbt köpt nya hundar och hästar.
Och varje gång har jag tänkt ”det kan aldrig bli lika bra som med xx” och VARJE gång har jag haft fullständigt FEL.
Jag kan nästan bli rädd för min kärlek till Soya (maken är likadan), ändå har jag haft 3 hundar som jag avgudat.
Görel:
Både whippets/ vinthundar och siameser har ju ett lite ”speciellt” utseende som enligt min erfarenhet inte attraherar gemene man på samma sätt som andra hund och kattraser.
Tror långt fler gillar bondkatter och en lurvig golden retriever för att ta ett exempel- de magra vinthundarna skrämmer en del som vill ha mer ”kött på benen” :)!
Min första hund var en ”stackars” schäfer som kom från en man som behandlade henne illa, jag fick henne när jag var 14 år och vi blev helt oskiljaktiga.. Jag hade ingen erfarenhet av hundar alls, men den hunden valde verkligen mig. Aldrig i koppel och alltid underbar med andra hundar. dagen hon dog av cancer, då hon var 10 år sa jag att jag aldrig skulle skaffa en ny hund, sorgen var allt för jobbig… Men tiden går och får 3 år sedan ville jag och min man ha en ny hund och då valde vi Storpudel av den enkla anledningen att vårt äldsta barn är allergisk mot hundar. Det har vi verkligen inte ångrat, vår Vilja är en fantastiskt lättlärd och rolig hund. Vi har henne med när vi rider och det är inga problem, hon kan vara med alla hundar och fungerar i de flesta miljöer. Den enda nackdelen med henne är väl att hon är maniskt skotträdd, så nyår är ingen höjdare… men jag kan varmt rekommendera rasen!
Åsa:
Jag som har träffat Vilja kan bara instämma- jag har fått jättebra intryck av henne (Soya nickar instämmande:)).
Haha, ja du, våra hundar har kommit till oss av diverse orsaker. Köpte ju Milou(JR för dom som undrar!) när jag bodde hemma hos mina föräldrar. Vi skulle absolut inte ha någon hund men så passade jag Elizas lilla Orvar med jämna mellanrum och mina föräldrar smält totalt för honom-han var ju så himla snäll och trevlig och när det senare fanns valpar efter hans syster, så blev det Milou! Att hon inte skulle bli lika lätthanterlig som Orvar lärde man sig ju snabbt, haha Hon var verkligen en handfull men den roligste hund jag någonsin haft och hon är verkligen saknad!
När jag var gravid med mitt första barn tog vi över Caesar, minns du honom, den gula som Susanne Strömqvist hade?? NÄr inte han fanns mer köpte vi oss en irländsk varghund-är nog den enda hunden som varit ”planerad” riktigt. Jättetrevlig hund men som blev sjuk redan som 4 åring och fick avlivas som 5 åring. (Autoimmun sjukdom-lederna). NÄr vi flyttade till större hus hade förra ägrna 3 hundar, skulle skiljas och ta varsin hund och avliva en helt frisk svart schäfer som bara var 4 år gammal så han följde med i husköpet till oss! Han överläts senare till min kompis som ville prova på att ha hund(Vi hade både Milou och varghunden redan)och han stannade hos henne sen, 3 km härifrån.
Sen snubblade vi över vår Loke, blandras med 5 raser som vi fortfarande har.
NÄr Milou dog blev det en ny jack russel som mkt tragiskt blev överkörd. Då blev Loke deprimerad för han hade aldrig varit själv och då hittade vi Molly på blocket, i stort sett samma raser som honom och samma ålder.
Sist men inte minst, mini Bella-ett sånt där infall ” Vi kan ju TITTA på valparna” hahaha
Ja, ett stort hjärta och svårt att säga nej har gjort att vi gått igenom en del hundar genom åren! 🙂
Vilken historia Cecilia:)! Ni har verkligen ”provat på” lite allt möjligt i hundväg-det låter som att ni har ett stort hundhjärta!