Scenario:
Du står uppstallad i ett 20-hästars inackorderingsstall.
Hur brukar du agera när du ser att någon hästägare kommer hem från en tävling:
* Om det är någon jag gillar frågar jag hur det har gått.
* Jag frågar hur det gått på tävlingen oavsett vem som varit iväg- det hör till allmänt hyfs tycker jag.
* Jag är helt ointresserad av andras förehavanden och frågar sällan/ aldrig hur det går när de tävlar.
Jag gillar alla som står i mitt stall så självklart frågar jag hur det har gått. 🙂
Så det beror på om du gillar någon eller ej om du frågar?
Tycker jag riktigt illa om någon så frågar jag nog inte men det har inte hänt hittills. 🙂 Skulle väl vara om man är riktigt osams kanske.
Det blev visst från anonym när jag skrev från mobilen:-) hälsn hedwiganna
Ha ha…jag läste HEDWIGINNAN och tänkte ”vilket kul namn”. Du kan kalla dig grevinnan Hedwiginnan :)!
Grevinnan Hedwiginnan får bli mitt nya nick! :-))
Jag skulle förstås fråga oavsett vem det var. Jag tävlar ju själv och vet hur det är. Men jag har personer i min närhet/kompisar som är helt ointresserade av tävling (varav iaf en är mycket hästintresserad och har egna hästar). Därifrån får man aldrig en fråga, även om de ringer när man är på tävling/på väg hem och de frågar vad man gör. Men det beror ju troligen på att detta att tävla är så främmande för dem att de inte ens tänker på att man kan fråga – och svaret är säkert dessutom helt ointressant. Det har jag faktiskt inget större problem med.
Jag frågar ALLTID alla i vårt stall. Jag kan också fråga på tävling om det är någon jag pratat lite med tidigare… Jag är nyfiken så frågan är inte bara ”väluppfostrad” från min sida utan det finns ett intresse hur det går. Jag kan däremot tycka att jag märker om någon frågar mig för att de ”måste”.. Då svarar jag ganska kort om det gick bra eller inte, av de personerna får man sällan följdfrågor och då kan jag känna att de lika gärna kunde låtit bli att fråga. 🙂
* Jag frågar hur det gått på tävlingen oavsett vem som varit iväg- det hör till allmänt hyfs tycker jag.
Självklart. Och jag tycker det är helt ok att andra resonerar likadant, dvs jag blir inte irriterad om någon annan skulle fråga mig samma sak fastän svaret kanske inte är dagens intressantaste.
Det skulle mycket till för att jag skulle svara annat än det andra alternativet- oavsett vem det gällde eller vilken tävlingsgren det handlade om.
Det hör till allmänt hyfs tycker jag.
Jag kör efter första punkten, hur det går för dem man inte gillar får man oftast veta ändå. =P
Jag skulle nog fråga alla, oavsett om jag gillar personen eller inte. Tillhör vanligt folkvett, anser jag. Sedan kan jag tycka att en del som frågar är lite jobbiga när den direkta följdfrågan gäller procent och placering. I min värld har inte detta fokus utan det kan vara andra saker som är viktigare, som t ex hur hästen uppfört sig vid lastning, på framridning, vissa programdelar som tragglats med hemma osv. I vårt nuvarande stall ställs ofta frågan: ”Har ni varit duktiga?” eller ”Uppförde han sig?” i stället för att inte fokusera på procent och placering. Lite fånigt kanske, men jag tycker det ger ett bättre fokus.
Jag har inga problem med att glädjas för andra, oavsett om jag gillar personen eller inte. Så mitt svar är att jag frågar alla som tävlat hur det har gått 🙂
Självklart frågar man alla! Allt annat är fruktansvärt ohyfsat, oartigt och inte minst otrevligt. Om man står på en anläggning och vill bidra till den goda stämningen (och för övrigt tycker det är trevligt med god stämning) så anser i alla fall jag att det är ett måste att bry sig i alla fall lite om sina stallvänner. Jag har varit med om att inte bli tillfrågad hur det gått på tävling och jag tycker att man blir både lite ledsen och besviken. När man inte får frågan vet man om att det ligger ett aktivt val bakom det hela och det känns tragiskt att vuxna människor resonerar så. Både barnsligt och tyder dessutom på att personen i min värld har problem med sig själv i och med att denna någon ska ”verka” ointresserad. Trots att jag gissar att den i själva verket redan vet resultatet. Även om jag inte älskar personen som frågar hör det som sagt till god ton att fråga och desdutom kväka ur sig ett grattis om det blev en lyckad dag på banan! Något också en del människor vetkar ha svårt för. ”Huuu det gick bra för henne och här tragglar jag på med min häst och det går aldrig så bra, nej hon ska minsann inte få höra ett grattis från mig”. Haha! Skrattretande!
Eftersom jag har tävlat mycket aktivt i ca 25 års tid har jag hunnit vara med om alla varianter.
Stallkamrater som nästan blivit gladare än man själv över tävlingsframgångar, personer som sett ut som att de svalt 25 citroner när man berättat om en rosett man fått, folk som ALDRIG frågar om något pga totalt ointresse och många andra förhållningssätt.
Även om jag ibland blivit mycket förvånad och/ eller ledsen över hur folk beter sig har jag insett att det nog bara är att acceptera att det är så det är.
Jag pratar idag sällan om eventuella framgångar på träning/ tävling- det verkar sticka en del i ögonen att man är så nöjd med sin egen häst att man liksom måste hitta något att ”hugga på”.
Något jag råkade ut för för ett tag sedan och som belyser ovanstående tycker jag att följande konversation är exempel på:
Jag: (efter en tävling med X och Kreon):
Guuuud vad bra han gick. Jag är sååå nöjd.
Surmupp: Vann han?!?!
Jag hade god lust att fråga om man bara kan vara nöjd om hästen vinner (personen är VÄL införstådd med all problematik som rått kring Kreon) men jag blev bara besviken.
Så numera basunerar jag inte ut min glädje på samma vis.
De som undrar hur det går vet ju att allt står på bloggen (och i TDB för all del) eller så kan man ju fråga.
Har också genom åren noterat att VISSA är mycket mer intresserade av att diskutera hur det har gått när man har tävlat om de VET att det har gått DÅLIGT.
Det påminner mig om en så söt historia. För evigheter sedan tränade jag för en person vars dotter då tillhörde YR-eliten. En dag kom dottern hem från en tävling och en yngre tjej i stallet kom framspringandes och kvittrade:
-Hur gick det, hur gick det?
-Dåligt, svarade dottern och såg ut som ett åskmoln.
-Ramlade du av? frågade tjejen?
-Nä, svarade dottern.
-Blev du sist då?
-Nä, morrade dottern.
– Men då gick det väl bra?
Jag frågar hur det gått, och hoppas innerligt att personen i fråga inte tjatar ”i all evighet” till svar.
För att det tillhör hyfs och uppfostran. Det är ju inte så att jag är vansinnigt intresserad av vad alla gör egentligen. Iband känns det som om vissa får alldeles ”för mycket solsken i röven” om man frågar om ridning och tävling. Men det får jag bjuda på , för stallfridens skull.
Bäst är ju om man känner varandra så pass väl att man vet när det är ”lagom”.
En del vill ju säkert höra ganska många detaljer medan andra helst bara nöjer sig med ett ”bra/ dåligt” på tex frågan om hur det har gått när man har tävlat.
Det är väl som när folk av slentrian/ artighet frågar ”hur är det”- jag tror få förväntar sig en lång utläggningen kring exempevis en pissig dag man haft på jobbet eller dylikt.
Jag har ju inga stallkompisar längre men när jag hade frågade jag alltid om ridningen gått bra, oavsett om det var en uteritt, ett träningspass hemma eller en tävling. Normalt hyffs, liksom att fråga ”Hur är läget” när man träffar personer man känner i trappuppgången eller affären.
Däremot tycker jag också att det är just normalt hyffs att säga ”Bara bra!” eller ”H*n var jätteduktig! Lite trött men det gick bra!” och inte beskriva morgonurinens kulör och volym eller dra hela tävlingsdagen i detalj eller poäng, procent, placering och vad domaren dömde fel och konkurrenterna gjorde och publiken kommenterade osv osv… 😀
Svenskt artigt, fråga men vill inte ha hela romanen som svar utan titeln räcker! 😉
Är jag nyfiken på mer information frågar jag såklart vidare…
Frågar naturligtvis hur det har gått, hur kan man göra annat?
Ja det kan man undra men tro mig…det kan absolut hända!
Vad mycket trista typer det måste stå på din anläggning, eftersom detta ämne kommer upp SÅ ofta.
Jag brukar diskutera ingående och ner i minsta atom alla detaljer av mina och mina kompisars tävlingar, men om det är nån mer ytlig bekant (eller nån som inte är intresserad av samma gren) så blir det ju naturligt mindre ingående. Har aldrig fått nån känsla av att folk är så ogina som du beskriver faktiskt, men ser väl till att på nåt vis undvika såna snorkiga typer. Jag missar säkert en del bitchande, som jag helt enkelt inte hör, och tror ofta det bästa om folk och hur välvilliga de är.
Tja, har man ALLTID stått på stora anläggningar (+ 20 hästar) och tävlat i 25 år har man hunnit vara med om en del- både positivt och negativt och både för egen del och vad gäller andra.
Tror inte att detta är ett så unikt scenario faktiskt- man är ju olika, en del intresserade, andra inte, några är ogina, andra gläds åt och med andra osv.
Har tävlat lika länge som du, om än inte lika ofta, men när jag tänker efter så har jag ju faktiskt (innan jag fick eget) stått på stora stall på vintern bara och haft hästarna hos kompis eller mamma på somrarna – och på vintern tävlar man ju inte lika mycket, så då blir det ju inte lika mkt snack runt sådant.
Men det där du beskriver kanske är litet typiskt för riktigt STORA stall? Om man står på ett litet stall med bara några få hästägare så känner man ju vanligen varandra väl och kommer bra överens, så då blir det ju en annan typ av relation sinsemellan. Så, nä, jag känner fortfarande inte igen mig i det du beskriver.
Som jag redan har varit inne på så tror jag att missunnsamhet eller ointresse kan beror på flera olika saker och säkert också på det du anger; ett stort stall utan den ”närhet” man ibland får i mindre dito.
Samma sak om det är stor omsättning på hästägare, dvs att folk flyttar relativt ofta.
Jag har tyvärr för det mesta aldrig haft stallkamrater som haft det där STORA dressyrintresset som innefattar både träning och tävling som jag själv har och det kanske också påverkar- i alla fall om man inte är intresserad?
Sedan fanns det i alla fall på ridskolan ENSTAKA väldigt kufiga personer som det kanske också är vanligare att det finns på större ställen :), allt detta är ju som sagt över en tid på 25 år.
Jag brukar alltid fråga hur det gått. Och jag kan känna äkta glädje eller medlidande.
Om det inte gått enligt förväntningarna försöker jag hitta något positivt. För det finns alltid.
Men det finns en person på min anläggning som jag aldrig skulle fråga. Personen hade inte uppskattat min fråga.
Men där finns en verklig ”okemi” mellan oss.