I går kväll tänkte jag att det kunde vara skönt att ha ridningen avklarad redan på morgonen liksom evetuellt även löpträningen- så att resten av dagen kunde tillbringas i förslappat tillstånd om andan föll på.
Det kanske var mitt undermedvetna som smidde dessa kloka planer för med facit i hand var det tur att det blev som jag planerat.
Redan när jag åkte till stallet vid 05.20 så snöade det lite lätt och nu, strax efter 11 snöar det fortfarande fast tyvärr inte alls lika ”lätt”.
Snarare har det hunnit komma en hel del av det vita och i kombination med friska vindar är jag i ärlighetens namn förvånat tacksam att jag hann hem från stallet utan att fastna i snön.
Archie och jag fortsatte gårdagens övningar med bra resultat och när timmen var över fick han gå in och äta lite innan det var dags att blåsa ner till hagarna.
Väl hemma fick jag för mig att gå ut och springa innan vädret blev för jäkligt och jag hade först tänkt lämna Soya hemma eftersom planen var att delvis springa på bilvägarna häromkring.
Dock kom doggy farande precis när jag skulle ge mig av och dels hade jag inte hjärta att lämna henne och bryta vår gemensamma löpartradition (hon är ju alltid med) och dels insåg jag att det kanske var lika bra att rasta henne rejält eftersom vädret kanske blir ännu värre vad dagen lider.
Så vi sprang i 75 minuter- mest i ett villakvarter inne i Staffanstorp men även delvis på vägar där det vanligtvis kör bilar men som idag var väääldigt ödsliga av naturliga skäl.
Nu är dagens alla måsten således avklarade och vill jag så behöver jag knappt lyfta ett finger mer idag.
Om jag åker till stallet sent i eftermiddag kommer jag troligen att gå dit- jag tar inga risker och blir fast i snön- det vore förfärligt förargligt och är verkligen inget jag har lust med.
Härom dagen tog jag några bilder på en av våra stallkatter- den jag anser vara sin ras världens fulaste och därför av mig omdöpt till ”FUL-KATTEN”.
Ungarna i stallet kallar den för ”Ulla-Stina” ”Ebba-Klara” eller något liknande men jag har alltid tyckt att man ska kalla saker vid dess rätta namn :).
Ful-Katten är enligt stallägarna en seglivad rackare och dessutom en skicklig jägare- precis som en stallkatt ska vara.
Till skillnad från de andra människo-misstänksamma stallkatterna är Ful-Katten dessutom väldigt tillgiven och går att både klappa och bära omkring på- synd bara att den är så rackarns ful :).
Din sida får mig ofta att småle, även nu mitt i min tunga sorg.
Åhhh tack! Nu blir jag lite rörd faktiskt!
Och du kommer att må bättre och njuta av en ny ullig sötnos- det vet jag!
Ibland har jag tänkt om ett djur ”den kan aldrig ersätta xx” men kärleken är förunderlig- rätt vad det är så är man lika ”fast” igen.
Håller med om fulkatten; oftast gillar jag inte sköldpaddor alls! Men jag vet en, Mercedes mamma som är extremt vacker! Kolla in henne på http://www.facebook.com/l/635af;hem.passagen.se/earthangels/ under honor och sedan är det Bella Donna!”
Hihi…då ska det ändå sägas att jag tycker att Ful-Katten blev riktigt bra/söt på bild så ni som tycker ”Vadå, det är väl inget fult med den här katten” ska veta att skenet, dvs bilderna, bedrar :).
Sköldpaddsfärgade katter vinner i längden. 😉 Gillade inte paddor förut, men nu har jag ett helt gäng. Visserligen i form av sköldpaddsmaskade siameskatter. Fem stycken springer det omkring här hemma, alla lika personliga. Och ingen den andra lik, det är väl det som är det roliga med paddorna. Dessutom det som gör att folk kanske har det svårare för dem.
Hälsningar
Görel
Zahra, Hilda
och siamespaddorna: Khara, Branwen, Amie, Lina och Cordelia och så de två bruna: Rubus och hans dotter Aine (Lina är mamma till Aine)
Hihi… Det är tur att smaken är olika.
Jag älskar gula, gulspräckliga, gråa och gråspräckliga. Helst ganska feta :)!
Favoriten på katters färg är annars röd eller creme. Förmodligen det du kallar gul. 😉 Har haft två underbara rödtabbymaskade hankatter! Av de katter jag fött upp har de röda eller rödtabbymaskade pojkarna varit de juvligaste! Men för att få den färgen måste mamman ha rött i sig och då är hon förmodligen en padda. 😉 När jag köpte min första padda var det inte en färg jag ville ha, men Kharas syster, som var brun, var sjövild, så det blev Kahra som fick följa med hem. Och det har jag inte ångrat. Om jag kommer köpa någon mer katt så kommer det bli en rödkatt.
Hälsningar
Görel