Sagt och gjort och när vi hade gått en lång stund kom vi till ett villakvarter där vi vanligtvis inte går.
Eftersom det även här var mycket dåligt upplyst såg jag knappt var vi gick eller vad Soya gjorde men flexikopplet och selen gjorde att jag kände mig trygg i alla fall.
Rätt som det var och från ingenstans känner jag hur Soya tar ett hopp framåt och grabbar tag i något och när jag drar henne emot mig inser jag att hon håller en levande kanin i munnen!
Hjäääälp!!!
Jag lyckades otroligt nog få henne att släppa taget om det stackars djuret som skrek för sitt liv och så fort Soyas käftar lättade så rusade den förskrämda kaninen iväg för allt vad tygen höll.
Därmed kunde detta lilla äventyr ha varit över om inte Soya med blixtens hastighet lyckades tas sig ur sin sele och springa efter.
Selen marknadsförs som ”rymningssäker” och om detta vill jag bara säga ”rymningssäker- my ass” för det tog som sagt en sekund och sedan såg jag bara bak-kärran på min hund som skenade efter kanin-eländet.
Än en gång var turen med mig och jag lyckades springa ikapp min elaka hund, eller rättare sagt så sprang hon inte så långt innan hon började nosa efter kaninen i ett buskage.
Och det var som sagt tur för hade hon sprungit längre hade hon sprungit rakt in i kompakt mörker och därefter ut på obelysta 70-vägen!
Det är verkligen inte ofta jag blir arg på Soya- ni som har träffat henne IRL instämmer nog i att det inte går att bli förargad på en sådan sötnos men ikväll var jag faktiskt riktigt ilsken på henne eftersom hon efter infångandet gjorde allt för att försöka att ta sig loss igen, hon riktigt satte hälarna i marken och vägrade att gå åt motsatt håll till var hon hade jagat kaninen.
Jag fick verkligen DRA henne i säkert 100 meter innan hon till slut insåg att jag inte skulle ge mig och vi kunde därefter fortsätta vår vandring utan vidare incidenter.
Men där ser man! Inte ens ett koppel hjälper alltid när en kaninälskare är i farten och jag får bara hoppas att den (kaninen) inte blev allvarligt skadad.
DET är i alla fall en fördel när en lös whippet (läs: Soya) tar en kanin: det tar 2 sekunder och sedan är nacken knäckt och kaninen stendöd. Been there- seen that…
I natt var det ett jäkla gläfsande i sängen- jag misstänker att jakten fortsatte för Soyas del för så lätt ville hon inte ge upp :)!
🙂 Jag kan se dig och Soya framför mig. Har sett Zahra och det räcker väl som förklaring. Även om vi inte har några vildkaniner här, så det är katter som de jagar här. 🙁 Fast Zahra har aldrig lyckats rymma ur sin sele, men Hilda har. Jag har dock sådana selar som inte är ”rymningssäkra.” Om jag ser att något är på gång, så brukar jag snabbt som tusan linda kopplet runt midjan och göra en knut så at det inte dras åt för hårt när de drar. Då kan de inte rymma.
Zahra är inte lätt att dra iväg från något intressant, och med tanke på hur lika de är till sättet och utseende, Zahra och Soya, (even om Zahra är några kilo tyngre och lite sörre) så vet jag hur det kändes och såg ut. När Zahra inte vill gå så går hon inte, och med de muskulösa kropparna så är de otroligt starka. Starkare än vad folk nog kan förstå och tro om en trots allt inte så stor hund. Visst kan man bli rasande arg på de små filurerna ibland. Men när de tittar på en så är det nästan bortglömt. Zahra försöker blidka med pussar (i asiktet) och med att kärleksfullt slicka mina händer och armar.
Zahra drömmer ofta att hon jagar något, då är det inte lätt att sova. ;-D
Hälsningar
Görel, Zahra och Hilda
Som du vet Görel använder jag nästan aldrig koppel och slipper därmed dragkamper när något inte passar fröken Soya.
Maken däremot vittnar ofta om hur envis hon kan vara när exempelvis väderleken inte passar och hon vill fly hemåt och gömma sig under en filt (sådan matte….).
Men om jag i PRINCIP aldrig blir arg på Soya så blir maken det aldrig, aldrig någonsin! Snacka om att linda någon kring tassen :)!
Hmm. Med tanken på mängder av katter där vi går våra promenader, så är det säkrast att ha hundarna kopplade… En försvunnen vildkanin är inte lika farligt som en försvunnen katt. Dessutom älskar jag katter. Fast det gör ju hundarna också på sitt sätt. Igår var min katt Lina utsatt för Zahras kärvänlighet. Lina var genomblöt och tuffsig i pälsen efter att Zahra tvättat henne från svansrot till nos.
Gissar att det droppade i öronen. Vatten i öronen som är så läskigt.
Hälsnignar
Görel, Zahra, Hilda och siameskatterna
Så gulligt Görel!
Jag skulle gärna vilja ha en egen katt om jag bara hade varit säker på att den skulle låta bli att klösa på möblerna.
Det skulle vara roligt att se vad Soya skulle tycka om detta.
Stallkatterna ignorerar hon fullständigt (och de henne) men de är alltid stilla.
Andra katter springer iväg och då gör Soya detsamma. Stannar sedan katten så stannar Soya. Men helt klart vill hon jaga dom så länge de är i rörelse.