Idag funderar jag på ett fenomen som jag har stött på flera gånger- både i yrkeslivet och privat.
Jag har noterat att människor när de råkar ut för en traumatisk händelse i livet som tex egen svår sjukdom, en allvarlig olycka, en anhörigs bortgång eller dylikt oftast väljer en av två vägar:
Antingen går man vidare i livet efter en sorgeperiod av något slag eller så ”fastnar” man- under väldigt många år och ibland under en livstid.
Man ”blir sin sjukdom” tex, kan exempelvis knappt prata om något annat, upptar enorma sjukvårdsresurser och verkar inte VILJA bli bättre.
Eller så sörjer man någon/ något så djupt att man inte kan arbeta på flera år- om någonsin.
Som utomstående är det ibland väldigt frustrerande med dessa ”fastnare”- man har svårt att förstå deras djupa känslor av sorg under så lång tid, deras ältande och fokus på att ”mala” om det som har varit.
Jag undrar vad det är som gör att man väljer den ena eller andra vägen men gissar att det är många faktorer som samverkar; ens personlighet och sätt att se på livet framför allt men kanske också en massa annat, som utbildning, yrke, familj och vänner….ja, inte vet jag.
Jag tror inte att det är så enkelt som att man väljer, det är väl lite hur ens personlighet är också. Sen är det nog lättare att gå vidare om man har annat omkring sig jämfört med att man är ensam eller i en situation som man inte trivs i för övrigt heller.
När min mamma dog var jag mer eller mindre inkapslad i en bubbla i två år. Jag jobbade och var med min familj men de har berättat för mig i efterhand att jag inte var där själsligt. Jag är väldigt känslig och faller lätt ner i sorg. Det är ju inget val jag gör. Men att bli sjukskriven passar jag mig för, det kan sänka mig ännu värre.
Väljer och väljer? Vi har olika förutsättningar (såväl inre som yttre), och det avspeglas i hur lätt eller svårt vi kan ha för vissa situationer. Alla är inte lämpade att bli maratonlöpare
Inte väljer man väl att ”fastna” i sorg eller sjukdom! Människor är olika och har olika behov/trösklar. Självklart spelar väl de yttre omständigheterna in också och vilken hjälpa man får.
Personligen tror jag att i alla fall VISSA människor kan ”ta sig samman”, ”rycka upp sig” och FÖRSÖKA att gå vidare även om de egentligen inte har lust/ ork till det och att de slutligen lyckas om de bestämmer sig för det.
Andra klarar det inte och en del försöker inte ens och vad det beror på tror jag som sagt att det kan finnas flera olika anledningar till, enskilda eller i samverkan.
Sedan kanske man inte MEDVETET väljer att fastna i diverse elände men jag tror att man ibland, om så omedvetet kan finna en del vinster med att fortsätta att vara sjukskriven eller vad det nu handlar om.
Jag har sett en del riktigt ”frossa” i sina sjukdomar- detta har gett dom en uppmärksamhet de troligen aldrig hade fått annars, de engagerar sig i tusen olika föreningar som har med dessa sjukdomar att göra, debatterar på nätet och blir lite ”kändisar”.
Även om det kanske är tabu att säga det så kan det för vissa nog också vara skönt att slippa arbetskrav och få ägna sig åt det man vill i lugn och ro och i sin egen takt.
Hej Birgitta,
Jag förstår vad du menar men ibland är det faktiskt så att omvärlden och människor runt omkring en vägrar att prata om något annat än det faktum att man har en viss sjukdom. Jag har ju MS, vilket jag är väldigt öppen med, och det är ju svårt att dölja i just mitt fall.
Men något som faktiskt är riktigt illa med att ha blivit ”officiellt” sjuk är att jag nästan varje gång jag träffar någon som frågat vad som hänt mig och varför jag sitter i rulle så ska jag lyssna på deras livs lidande och sjukdomshistoria sen. Jag har faktiskt nog av att veta om mitt eget elände och behöver inte ta del i andras. Speciellt inte deras intima besvär som folk av någon anledning anser att jag ska ta del av.
Sen har jag ju figurerat i lite tidningar och media just för att jag har MS och vill bara påpeka att detta inte är något jag själv sökt utan har blivit tillfrågad om jag kan tänka mig att ställa upp för att föra fram budskap om sjukdomen. Kan det hjälpa någon annan som nyligen drabbats så delar jag gärna med mig av mina erfarenheter.
Sen är det inte så lätt att ”gå vidare” när precis allt man gör påverkas av ens sjukdom…
Hej Eva!
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.
Intressant det där att andra människor ska älta SINA bekymmer med dig- det blir ju också galet om de tror att du är intresserad av detta ”bara” för att du själv är sjuk.
Sedan tycker jag faktiskt att du är ett bra exempel på en person som FÖRSÖKER att gå vidare trots allt jobbigt som din sjukdom medför- du sitter inte bara inlåst i din lägenhet utan att umgås med någon annan än likasinnade och/ eller utan att hitta på något annat än sådant som är sjukdomsrelaterat. All heder till dig!
Nja, jag sitter ju ganska mycket inlåst i min lägenhet just p.g.a. min sjukdom. Jag har ju inte någon arbetsförmåga och allt jag ska göra är en kraftansträngning och avvägning om huruvida jag ska eller inte ska beroende på vilka saker jag måste göra.
Som tur är så har jag ju min gamle brune hund som håller igång mig och ger rutiner. Fast nu när han passerat 14 så blir det inte så långa rundor mer. Jag får se till att investera i en ny byracka när den hemska dagen kommer. Jag kan säga att det är Zacks förtjänst att jag mår så bra som jag gör och det var gamla Bonnies förtjänst att jag tog mig ur det första svåra med sjukdomen. Sen skadar det ju inte att man snärjt sig en fin make på vägen! 😉
Du försöker ju också resa lite- det tror jag är bra och stimulerande.
Och en ny byracka ska du absolut köpa- dom kan man ju inte leva utan när man väl fått smak för hundägarskapet :)!