Provocerande rubrik måhända men det är i så fall meningen!
Jag deltar just nu i en diskussion på Bukefalos hundforum http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1032506 och förundras IGEN över vissa människors….hur ska jag bäst benämna det….naivitet kanske? (Egentligen vill jag nog helst kalla dom rent ut sagt KORKADE när jag tänker efter!)
Har stött på resonemanget att man SKA och ”är skyldig djuret” att behålla det no matter what och då menar dessa människor verkligen no matter what.
Oavsett om man inte alls kommer överens med sin häst, blir arbetslös och får sämre ekonomi, träffar någon som är allergisk mot hästar eller vad det än må vara så ska man ovillkorligen behålla sin häst för det är man alltså skyldig djuret som ju inte valt sin ägare, så resoneras det på fullt allvar bland vissa vuxna.
Dessa naiva djurvärnare tycker att man ska bita ihop, leva på vatten och bröd, ta extrajobb och göra slut med sitt livs kärlek- allt för att hästen ska behållas.
Själv tycker jag som sagt att detta är mer än lovligt korkat och i alla fall jag har hästen för min skull och så länge jag mår bra av att ha djuret.
Den dagen min häst blir en börda för mig av vilket skäl det än må vara blir det ”bye bye” pronto!
Sedan är det dessutom säkert jättelätt att råda andra till att gå genom eld och vatten, slita ut sig totalt, må pest, köra ekonomin i botten och vilka råd man nu ger när det inte är man själv som ska följa dom.
Jag kan tycka att det är rent ut sagt för djävligt att råda andra människor, som redan mår superdåligt och lever med världens sämsta samvete att ”nä du…ta du några nya tag till så ska du nog se att det ordnar sig och det är du ju faktiskt skyldig din häst….”.
Knappast det råd jag tror att man vill läsa om man nu dristar sig till att hänga ut sitt problemfyllda hästliv på nätet och be om råd.
Förvisso kan man ju tycka att man får skylla sig själv om man frågar vilt främmande människor efter råd men ändå….
Kanske är det min egen hjärtlösa (?) inställning till djurhållning (funkar det inte så sälj eller avliva- vilket som bedöms som mest lämpligt beroende på situation) som gör mig halvt rabiat i ovan nämnda diskussion på Buke.
Så här skriver trådskaparen:
”Har en Malle som är 7 i år. Han kommer från halvtaskiga linjer & är en rätt vek hund. Han har aldrig varit lätt att ha runt folk men idag hände en sak som återigen fått mig att fundera. Min son (7år) klappar Harry när han ligger i sängen & hunden nafsar sonen i ryggen. Inget jättestort märke eller så men sonen blev rädd & började gråta. Det här är inget nytt, Harry har aldrig varit helt pålitlig runt barn & morrar jämt åt mina barn när de går i närheten av honom när han ligger i säng eller soffa. Han hade haft 5 hem när han kom tll oss som tremånaders & var livrädd för folk, det har varit en lång kamp. Idag är han hyfsat säker med vuxna men morrar om folk böjer sig mot honom eller liknande. Barn gillar han inte men har ”bara” nafsat 3ggr varav det har varit situationer som gått att förklara med att han känt sig trängd. Problemet är att mina barn blir större & har kompsar hemma, då måste man stänga in hunden eftersom jag är rädd att han biter ngn av barnens kompisar om de råkar klappa honom fel eller krypa upp till honom i sängen osv. Ska man ha det såhär? Vågar man ha kvar en sån här hund? Han är en supermysig hund mot mig & min man men man måste ALLTID vara på sin vakt med andra männskor & våra barn gillar han inte alls. Vad skulle ni göra? ”
Trådskaparen undrar alltså om hon ska behålla en hund som redan nafsat efter hennes barn och där hon själv gör bedömningen att hunden mycket väl kan göra det igen.
Som ni kan läsa av mitt svar nedan fattar jag inte hur man vågar leka med andra människors liv på detta viset!
Mitt svar:
Men herregud!!!! Jag blir helt ”mörkrädd” när jag läser vissa av svaren. SÅ KLART ska du avliva en hund som redan nafsat efter ditt barn och som du själv bedömer KAN göra det igen. Om man är mol allena i världen och aldrig behöver utsätta sin hund för att träffa sådant som kan göra att den nafsar (ett barn tex) så kan man ju göra som man vill men har man ANSVAR för egna barn MÅSTE detta komma före allt annat, även kärleken till en hund. Tänk om hunden en dag biter ens barn eller barnens vänner! Hur ska man kunna leva med vetskapen att man kunde förhindrat detta. Om jag som barn hade blivit (exempelvis) helt deformerad i ansiktet pga ett hundbett orsakat av mina föräldrars hund som de VISSTE var opålitlig så skulle jag aldrig förlåta detta. Det är sååå lätt att yla om att det är synd att avliva en ”frisk” hund (hunden i detta fall är enligt mig INTE frisk- en frisk hund känner sig inte så osäker att den kan hugga efter barn) när man själv slipper leva med de eventuella konsekvenser detta hårdnackade beslut att behålla hunden kan få. Nej, väck med hunden innan något ännu värre händer!
Om ni ids läsa hela tråden så finns det flera läsare som tycker att det ju inte är så farligt med den nafsande hunden och dess ägare får också olika tips om hur hon kan stänga in hunden eller vidta andra åtgärder för att hunden inte ska komma åt barnen.
Men hur ser man till att never-ever utsätta sina barn för risken att få sig ett nyp av en sådan här hund? Enligt min uppfattning är det omöjligt, i alla fall om man ska kunna leva ett drägligt och avslappnat liv både som hundägare, barn till densamme och hund.
Nej, jag blir bestört över hur folk resonerar!
Om Soya av någon mycket märklig anledning skulle börja nafsa efter maken eller mig så är skillnaden att vi är vuxna människor UTAN barn som kan välja vad vi vill utsätta oss för. Skulle man bo tillsammans med barn så skulle i alla fall jag aldrig våga att behålla en nafsande hund oavsett hur mycket jag älskade den.
Håller med dig till fullo. Det är helt absurt att hunden öht lever fortfarande!!
Jag har en vän vars häst blev halt för ca 2 år sedan. Hästen är 18 år. Det visade sig att hältan var mkt svårbehandlad och det enda tänkbara alternativet var IRAP (Serumsystem för att framställa antiinflammatorisk kroppsegen medicin). Detta var försäkringsbolaget inte intresserade av att ersätta pga hästens ålder och att effekten av det var mkt osäker i det här fallet. Hästen blev således utdömd och min vän hade kunnat få ut livförsäkringen. Nu var detta absolut inte tänkbart för min vän eftersom hästen inte har ont så länge den inte rids. Hon menade att hon inte kunde göra så mot sin häst. Nu står hästen, sedan drygt 1,5 år tillbaka, 40 mil bort hos en släkting till min vän. Han lever livet som en glad pensionär och trivs mkt bra med detta. Han har inte ont och han går tillsammans med bla två unghästar som han leker mkt med. Nu är detta, tack o lov, en häst som aldrig gillat att arbeta så det här livet passar honom utmärkt. Men till följd av detta så har min vän inte ekonomiska möjligheter att skaffa en ny häst. Hon betalar trots allt ett par tusen i månaden för mat och uppstallning till sin häst som hon träffar 3-4 gånger per år. Numera är hon istället medryttare på en häst. Vad säger du/ni om detta?
Om ovanstående häst säger jag följande:
Om jag inte själv kunde nyttja hästen men kunde hitta någon som kunde ta sig an den på ett bra sätt och som jag kunde lita på till 100% så skulle jag låta hästen leva vidare OM det inte innebar någon direkt påverkan av min egen ekonomi. Flera tusen per månad skulle jag INTE vilja betala.
I annat fall, dvs om min ekonomi blev mer än lite påverkad och ingen kunde ta över det ekonomiska ansvaret så skulle jag ha slaktat hästen.
En död häst vet man var den är (dvs att den inte far illa) och den lider framför allt inte.
Så krass är jag.
Så i din kompis fall hade jag INTE behållit hästen nej.
Annars måste jag säga att hon ändå har lyckats lösa det UTMÄRKT för sin häst.
Om man läser den mängd skräckhistorier som florerar på bland annat Bukefalos så förstår man att det är långt ifrån lätt att hitta sådana lösningar.
Jag tex har ingen släkt eller vänner som skulle kunna ha hästen på detta vis, vare sig i närheten av där jag bor eller i hela Sverige.
Jag kände för en del år sedan en ”tv-personlighet” som också lät sin häst leva pensionärstillvaro många, många mil (60) från hennes eget boende.
Hästen stod ute på landet hos en vän till personen och gick endast i hagen (stod i box på natten).
Huruvuda hästen trivdes med sin tillvaro eller ej kan jag inte bedöma men den levde i en jäkla massa år på detta vis.
Ägaren betalade en hel del pengar för detta per månad men så hade hon också en ekonomi som gjorde att plånboken inte påverkades speciellt mycket.
Håller helt med dig. Det är vi ”vuxna människor” som bär ansvar för att det blir rätt med våra djur. Vi har också ansvar gentemot andra. Om man avlivar ett djur på ett värdigt sätt har djuret inte ont av det.
Har man ett djur som är sjukt måste man avväga när det är dags att ta bort det. Ur DJURETS synvinkel, inte hålla liv i det bara för att det är synd om OSS.
Att sälja en häst är inget nederlag, bara man ser till att den får ett bra hem.
Jag håller med dig helt och hållet. Som nioåring blev jag allvarligt biten i ansiktet av en klasskompis hund – den var bunden utanför huset och jag och klasskompisen kom hem från skolan tillsammans. Den hade nafsat efter barn tidigare, visade det sig.
Jag hade en hund med väldigt svår allergi som gick från världens snällaste till väldigt aggressiv på kort tid pga denna allergi som satte sig på psyket… Han skötte sig dock mot mig o min sambo o min familj som han växt upp med. Jag resonerade lite som du att så länge han är hanterbar för oss och vi inte utsätter andra personer för ev. fara så får han leva. Dock så bet han sambon en dag totalt oprovocerat och samma dag togs han bort… Tyvärr då bara 4½ år gammal… Det var hemskt men jag skulle aldrig förlåta mig själv om de hänt något ännu värre, nu blev det bara ett jack i armen som väl var.
Idag lever jag med två hundar där den äldste är lite vek men väldigt snäll. Dock så litar jag inte 100 på honom ihop med vår son(även om de aldrig har hänt något) men jag utsätter honom aldrig för en situation som kan gå fel, t.ex. att sonen är i närheten vid mat eller om han har ett ben. Tycker inte man ska begära att en hund ska stå ut med vad som helst o inte få visa sitt misstycke heller, måste även vara på dennes villkor. Men som sagt, oprovocerat får de absolut inte göra något o de gör inte heller denna hund, han låter sig gärna klappas av sonen o få godis o leka med leksaker men allt sker såklart under uppsikt men de e även för att jag inte litar på min son att han får för sig att dra i skägget eller svansen t.ex. vilket hänt, e juh inte lätt o vara 3 år o inte förstå att de gör ont på vovven… Dock så tillåter båda hundarna denna behandling, men de e juh till en viss grad, alla har sin gräns o de e den jag måste se till att den inte nås… Oj de blev långt o mkt svammel men hoppas du förstod ;o)
En till som håller med. Att ”offra sitt liv” för ett djur skulle i alla fall göra mig rätt bitter på det stackars djuret som låst fast mig så, och det skulle ju inte bli bra för någon av oss.
Enligt mig är det faktiskt att sätta djuret i första hand att INTE ha kvar det om man inte längre har möjlighet att ha kvar det, oavsett anledning.
Håller fullstädigt med att det inte glädjer vare sig djur eller djurägare att behålla djur till varje pris. Som sagt ska djuren vara till glädje för en och det KÄNNER djuret. Mycket bättre att faktiskt avliva ett djur än att låta det leva till varje pris. Som i ett fall där djurvänner förfäras över att en bonde vill avliva ett stort gäng med vilda katter som förökar sig på hans gård. Visst är det fint om vissa av dessa katter går att anpassa igen till normala hem vilket inte är troligt då de förmodligen har en massa beteénde störningar av att vara inavlade, sjuka, svältande, brist på social kontakt… men annars mycket bättre att avliva dem än att de ska få fortsätta att inavla sig, svälta och dö i sjukdommar.