Ja, min käre Gullis är nog ett bra exempel på uttrycket i rubriken.
Medan jag aldrig har hört någon säga att tex Vicke är ful så har jag flera gånger hört det om min, enligt mig, urgulliga katt.
Gissningsvis ser jag bortom alla hans ”fel” som att det ena örat har skrumpnat ihop, att det andra är naggat i kanten, att hans ben är för korta till den rejäla kroppen och att det ena frambenet dessutom är liksom vridet medan det är just dessa petitesser som andra tycker gör honom ful.
Vara hur det vill med den saken; jag vidhåller att han fått det lämpligaste tänkbara namnet och jag tycker han är sååå fin 🙂 !
Ful är han då inte, kanske inte vacker men definitivt gullig.
Det roliga är att jag är den första till att tycka att Gullis mamma (som var sköldpaddsfärgad) var den fulaste katten jag någonsin sett.
Följaktligen döpte jag den till ”Fulkatten”.
Det var färgen mest som gjorde henne så ful tyckte jag- precis som Gullis färg gör honom gullig. Jag älskar gula katter och hade säkert inte tyckt han var hälften så fin om han hade haft en annan färg.
Hatten är ju helsvart och objektivt sett mycket finare än Gullis (mer korrekt byggd) men det tog tid för mig att gilla honom för jag har aldrig varit förtjust i svarta katter.
Efter att ha adopterat en liten nakenhund får jag ofta höra diverse kommentarer om hur otroligt ful han är haha. I mina ögon är han dock världens sötaste lilla hund som fångade mitt hjärta direkt! Den vanligaste kommentaren är att han är så charmig att man glömmer av hur ful han är, tur är väl det
Jo, det är nog tur att ”smaken är som baken”; då finns det något för alla.
Jag ska villigt erkänna att både nakenhundar och ffa nakenkatter inte attraherar mig alls men jag gissar att om jag hade känt en specifik nakenhund/ katt så hade jag säkert lärt mig att tycka om den.
För övrigt är ju även whippet (och greyhound) raser som folk i allmänhet kan ha lite svårt för eftersom de är så smala.
”Får hon ingen mat” är en inte helt ovanlig (och tröttsam) kommentar.
Minns att en tjej i stallet sa då jag skulle köpa min första greyhound att hon aldrig skulle klappa den och andra trodde att rasen var nervös ”eftersom de darrar”.
När min greyhound kom älskades han av alla för han var så mild och snäll så man kunde helt enkelt inte motstå honom. Och han darrade för övrigt aldrig (fast han inte hade täcke).
Även Soya är lätt att tycka om, vare sig man gillar rasen eller ej-just för att hon är så snäll.