Inte ens hästfolk som (väl?) sällan och aldrig har tid/ lust att glo på tv har väl kunnat missa den enorma känslostorm hos svenska folket som den frispråkiga Anna Anka har väckt.
De flesta tycks ha en åsikt om denna kvinna som verkar säga allt som faller henne in utan att tänka efter en sekund och majoriteten (?) anser väl att Annas åsikter är helt uppåt väggarna och att hon inte har en aning om vad hon snackar om.
Ni har säkert hört uttrycket ”även en blind höna kan hitta ett korn” och jag skulle också vilja säga att även en ANKA kan hitta något ätbart då hon i alla fall IBLAND kan yppa något med (en viss) sanning i .
Hörde häromdagen Ankan yttra sig vad gäller svenskars slöhet och hon uppmanade folk att ta ett extrajobb i kassan på ICA och sedan köpa det dom vill (en Gucci-väska tror jag hon nämnde) i stället för att gnälla över att de inte har pengar.
Och där måste jag säga att Ankan enligt mig är på absolut rätt spår!
Läste en artikel i tidningen igår där en svensk man i min egen ålder spydde galla över arbetsförmedlingen och över de insatser (dvs INGA) de gjort för att GE honom ett arbete, dvs enligt honom hade han fått NOLL hjälp trots att han hade varit arbetslös i FLERA ÅR.
Enligt sig själv sökte mannen olika arbeten inom ekonomi-sektorn (vad nu det betyder).
Jag blir så otroligt irriterad över denna bortskämda och ”GE MIG”-mentalitet där man kräver att ANDRA ska ordna allting åt en utan att man själv ska behöva lyfta ett finger.
Jag är övertygad om att det finns en hel del arbeten att ta om man verkligen VILL arbeta men det är väl där skon egentligen klämmer: att ”folk” i allmänhet inte vill ta vilket jobb som helst.
Är man utbildad socionom som jag ska man inte BEHÖVA ta ett städjobb utan då är det ok att gå arbetslös i några/ flera år, så är jag övertygad om att vissa resonerar. Man ska liksom inte behöva ”byta ner sig” även om det innebär att man måste förlita sig på andra för sin försörjning (A-kassa, försörjningsstöd osv).
Vissa hävdar ju också bestämt att man ju SJÄLV har tjänat ihop till sin A-kassa men jag ifrågasätter om det verkligen ger en rätten att välja och vraka med vad man vill arbeta?
Kan, för att förtydliga och bekräfta mina teorier berätta om 2 vänner som båda är gifta med män födda utomlands:
Bägge vännernas makar fick mer eller mindre så fort de satte fötterna på svensk mark och utan att i princip kunna ett ord svenska arbete som tidningsutbärare (detta oberoende av varandra).
Visst kan det vara otroligt slitsamt att stiga upp mitt i natten för att arbeta men behöver man pengar så….
Konstigt att dessa 2 karlar kunde få jobb direkt, utan en sekunds tidigare arbetslivserfarenhet från Sverige och utan att kunna språket om det nu KÖAR av arbetslösa svenskar som ”tar vilket jobb som helst” (vilket ALLA mina klienter sagt innan man börjat dissikera detta påstående lite närmare och det visat sig vara en riktigt ”sanning med modifikation”).
Visst finns det säkert de som söker massor av arbeten dagligen, som springer på ändlösa intervjuer och gör ALLT i sin makt för att få ett arbete men jag vill tyvärr påstå att denna skara är långt mindre än vad den kunde (och BORDE) vara.
Vill man ha pengar får man helt enkelt bita ihop och jobba även med sådant som är jobbigt, tråkigt, smutsigt, you name it; det har jag själv gjort i många, många år (stallarbete på en ridskola med mockning av ca 20 boxar/ dag) och jag lever och har hälsan OCH har kunnat satsa på en dyr hobby och unna mig det jag vill kring denna.
Amen!
Håller med helt. Vill man så kan man!
Problemet kan väl ofta vara att jobb som tex tidningsutdelare, städare mm många gånger är på deltid. Det innebär att det blir problem med A-kassan att stämpla upp till heltid. Tar/får du ett jobb med betydligt lägre lön än vad du hade tidigare så sänks din SGI och även A-kassan. Dessutom så hade jag, om jag skulle bli arbetslös, tjäna mer pengar på att gå på A-kassa än att ta ett städjobb. Sen håller jag med om att det säkert finns alltför många i samhället som inte VILL jobba. Men att bara ta ett jobb, vilket som helst, är inte alltid den självklara lösningen.
Du har helt rätt i dessa fall Anna.
Intressant var då jag var projektledare för ett projekt som skulle få ut fler arbetslösa, hyfsat välutbildade kvinnor i arbetslivet.
De hade i 90 % av fallen ingen A-kassa eller SGI att ta hänsyn till då de varit arbetslösa i många år och inte ens var medlemmar i någon A-kassa.
Ändå var deras krav skrämmande orealistiska i
mina öron för först sa de alla att de kunde jobba med vad som helst och sedan hette det ”bara inte inom sjukvård, med barn, med äldre, i affär osv osv” . Till slut återstod liksom inget realistiskt kvar! Har man inte jobbat på många år MÅSTE man nog sänka sina krav lite!
Sen kan jag känna att arbetslöshets-siffrorna är väldigt missvisande på det sättet att man räknas som arbetslös även som timvikarie. Jag har varit officiellt arbetslös i snart två år (i februari) men i princip jobbat hela tiden, mest inom mitt yrkesområde (det sociala) men även i kök som säsongsarbete. För någon som hör att man varit arbetslös i två år kan det ju låta otroligt slappt, men det är ju inte alltid lika med att man sitter hemma hela dagen.
De allra flesta månaderna (särskilt sommarhalvåret, i juli var jag på jobbet 215h) får jag inte en krona från a-kassan och ibland har jag nästan haft lust att avanmäla mig för allt trassel som är med den och att jag känner att jag klara mig utan, men det är alltför osäkert som timvikarie. Tänk om ingen skulle ringa mig på en månad… Nä, då är de futtiga tusenlappar (baserad på deltidsjobb innan mina studier) jag får från a-kassan guld värda.
Hade jag inte haft något jobb alls så hade jag sökt även som ex. städerska som jag arbetat som tidigare, men även det är i princip bara tim.vik. så nu när jag jobbar inom det område jag vill känns det helt oaktuellt.
Vill bara klargöra att arbetslös inte alltid = att man inte jobbar!
Ja, det blir ju verkligen missvisande om man räknas in i de arbetslösas skara som timvikarie. Många, precis som du själv, jobbar ju oerhört mycket, vissa till och med mer än heltid i perioder.
Jag är städerska och trivs med mitt jobb faktiskt, men så fort någon tar ett exempel så är städerska lägst på skalan.
Du har helt rätt Minstral.
Vad beror detta på tro?
Det finns ju massor av andra arbeten man skulle kunna ta som exempel.
Ett annat jobb som folk verkar göra otrolig narr av är att jobba på Mc Donalds.
Själv har jag både jobbat i stall, som reklamutdelare, hotell och kontorsstäderska och packerska av bacon på fabrik så jag anser mig inte för fin för något jobb om jag får säga det själv.
Kanske därför jag är lite extra rabiat när folk har krav och gnäller.
Ps. Har också arbetat inom hemtjänsten, ytterligare ett lågstatusyrke.
Lite ”kul” när mina klienter påstod att det var lätt för mig att ”sitta på min fina stol för jag visste inte vad vissa jobb innebar”- nähä….jag vet nog mer än många i det avseendet.
Alla jobb kan vara ok så länge de passar ens personlighet någotsånär. Själv hade jag nog hellre varit utan inkomst än att vara telefonförsäljare/stå ute och sälja mobilabonnemang. Jag ryser bara jag tänker tanken, hade nog fått ångest av att gå till ett sånt jobb och hade varit totalkass på det, men jag har haft kompisar som trivts bra med det.
Eftersom jag själv HATAR telefonförsäljning hade jag nog varit deras sämsta säljare ever :-)! Hatar att truga och det är ju det hela jobbet går ut på.