….eller så har jag verkligen en gloria som drar solstrålarna till sig :=)!
I förrgår eftermiddag var jag ute och red i underbart sommarväder. Jag njöt verkligen av ridturen och tänkte på vilken tur jag har som har två så snälla djur, Archie och Soya som går så fint tillsammans. Archie ”tvingas” ju att arbeta medan Soya mer eller mindre kan flumma omkring som hon vill så länge hon inte kommer för långt bort från oss men båda verkar alltid genuint nöjda under våra turer.
Som ni säkert har läst till leda brukar jag alltid ha en väldig tur med vädret och under denna ritt besannades detta ännu en gång.
Ca 30 minuter efter att jag hoppat av hästen och precis när jag tog tag i handtaget till bilen för att köra hem fick jag ”från ingenstans” den första regndroppen på mig och medan jag makade mig tillrätta i sätet bröt helvetet, jag menar regnet ut för fullt! Bara sådär!
Det kom i strida strömmar, ungefär så som när folk i efterhand konstaterar att de haft översvämning i sin källare av allt regn.
Jag kunde knappt hålla undan allt vatten med vindrutetorkarna och tackade åter vädergudarna eller glorian för att jag undkommit än en gång.
Jag såg för mitt inre öga hur det hade kunnat se ut om jag hade varit ute i detta regn:
Om jag inte själv hade spolats av/ slitits loss ur sadeln av allt regn så hade jag säkert fått stå och böna/be/skrika/hota/ vädja/ locka på Soya som troligen hade letat upp en stor kaninhåla eller något annat att gräva ner sig i och sedan vägrat att komma fram allt medan regnet piskade min genomvåta kropp (Archie är inte så bortklemad så honom hade jag inte behövt bry mig så mycket om).
Soya håller ju på att dö bara en droppe regn vidrör henne så jag kan ju tänka mig hur hon hade reagerat på skyfallet i förrgår!
Hade hon inte dött i rena förskräckelsen hade hon som sagt säkert gömt sig någonstans och vägrat att röra sig en milimeter och hur/ när skulle vi då ha kommit hem?
Nej, jag verkligen glad att vi satt torra och glada i bilen (och Archie i boxen) och tyckte väldigt synd om de som inte hade samma tur!