Eftersom jag, maken och Soya bor lite ”off” (utmed en landsväg utanför Staffanstorp) har vi inte så många grannar och således inte heller så stort hundsällskap åt Soyis. För att säga som det är så träffar vi ytterst sällan på någon hund öht på våra dagliga promenader, i alla fall om vi håller oss till vårt närområde.
Soya verkar inte sakna lekar med artfränder men jag vill ändå inte att hon ska förvandlas till en enstöring så de gånger vi väl ser en hund, om än på håll försöker jag att gå ifatt den och ”etablera kontakt”.
Och jag vet inte om jag bara har haft maximal otur men det är mer regel än undatag att:
a) den andra hunden är kopplad (trots att vi befinner oss så långt ifrån trafik och annat ”störande” som det någonsin går)
b) ägaren verkar livrädd då Soya MKT försiktigt närmar sig och på alla sätt visar att hon är snäll och underlägsen (och jag dessutom SÄGER detta)
c) ägaren har trettioelva ursäkter för varför hunden är kopplad och inte är att lita på
Jag blir så ledsen när jag ser och hör ovanstående!
I min hundvärld ska en normal hund kunna gå lös och kunna möta en annan hund utan något större ”drama”.
Varför är det så här?
Är dagens hundar så felavlade att de inte tåler att möta en artfrände utan att det ska uppstå bråk?
Är dagens hundägare så okunniga att de inte kan uppfostra en hund på ett sådant sätt att den känner sig trygg och inte vill attackera allt den möter i sin väg alternativt sticka ifrån ägaren om den inte är fjättrad till ett koppel?
Själv har jag alltid varit en koppel-HATARE av stora mått ända sedan jag köpte (dvs FICK-gratis) min första hund.
Trots att denna hund var fullständigt VIDRIG att ha lös i början (guuud så många gånger jag ville skjuta henne på plats men i stället tvingades klistra på ett leende och säga ”duuuuktig hund” när hon väl behagade låt sig fångas in…efter kanske 1 timme….morr…) vägrade jag att ge upp och hålla henne kopplad utan jag kämpade i någon månad tills hunden blev lydnaden personifierad.
Jag skulle för egen del inte uthärda att gå och dra i ett koppel flera gånger om dagen och Soya springer också lös 99 % av tiden hon är ute.
Att det finns hundägare som ALDRIG kan/ vill släppa sin hund lös övergår mitt förstånd och för mig är det helt klart en kraftig reducering av i alla fall hundens livskvalité (även av min om jag hade tvingats till detta hundsläpande).
Min egen mor hade i 13-14 år en pekingese som hon ALDRIG vågade ha lös!!!!! Jag vet inte vad hon trodde skulle hända i sådana fall och efter att ha försökt att övertyga hennes fullständigt avstängda öron i detta fallet så gav jag slutligen upp.
Det komiska inträffade då jag behövde passa denna hund typ 1 gång om året medan den levde. Varje gång förmanade modern mig att ABSOLUT inte släppa lös hunden och varje gång gjorde jag givetvis precis motsatsen eftersom jag som sagt avskyr kopplade hundar.
Vad tror ni hände med denna lilla hund som alltså fick springa lös 1 gång om ÅRET???? Jo, den gick så fint vid min sida och de gånger den sprang i väg några meter ropade jag bara på honom så kom han som ett skott.
De sista åren var han så skraltig att han inte hade ORKAT springa ifrån NÅGON ens om han hade velat men modern framhärdade i sin koppel-mani och det var inte mycket jag kunde göra åt detta.
PS. Om ni läser rubriken en gång till så hoppas jag att ni förstår att idioterna i detta fallet inte är de stackars fjättrade hundarna utan deras ägare :=)!
hahaha! Vidhängande idioter….Kul formulering!
Jag tror för egen del att det beror på bristen av träning av detta. Och är det inte så att man ej får släppa lös hundar viss del av året med tanke på andra djur!
Hade som tonåring en dvärgpincher som satte proppar i öronen och stack så fort han kom lös! Det var så kul! (för hunden) Det var mindre kul för mig. Andra trodde säkert att jag misshandlade den stackars hunden, eftersom han inte ville stanna hos mig.
Skulle jag skaffa hund i dag, skulle jag med glädje gå på en hel del kurser.Och då träffar man ju under ordnade former andra hundar. Jag ser ju vad mycket nytta tränare ger med hästen. Dessutom skitkul.
Jodå, under vissa delar av året får man inte låta hunden springa var som helst och hur som helst. Kan inte exakt datum eller hur bestämmelserna är formulerade. Vissa hävdar att man får ha hunden lös om man i alla lägen har KONTROLL på den men hur kan man garantera det?
Hur som helst finns det även platser speciellt avsedda för ”hundrastning” så man kan ha hunden lös året runt om man VILL.
På tal om vad andra tror om ens hund så undrar jag vad folk trodde om mig och min första hund, schäfertiken Ketty (guud…jag måste scanna in någon bild på henne snart så att ni får se världens vackraste representant för denna ras….). Hur som helst, Ketty var som sagt VIDRIG i början när man släppte henne lös och kom bara när hon själv behagade. Ibland kunde hon titta på en med den mest retfulla blick och nästan ”ge en fingret”….då KOKADE jag.
Samtidigt visste jag att EN ENDA bestraffning om/ när hon väl lät sig fångas skulle rasera allt vi försökte bygga upp så det var bara att gnissla tänder i det tysta och le och se glad ut inför hunden.
Tack och lov kunde ANDRA människor (?!?!?) fånga in henne tämligen enkelt och jag blev tyvärr tvungen att utnyttja detta ibland. På den tiden gick jag sista terminen på gymnasiet och kunde inte alltid stå och vänta på en odräglig hund hur länge som helst- jag var helt enkelt tvungen att åka till skolan. Och då fick jag allstå be ANDRA hundägare att ”fånga” MIN hund- PINSAMT och jag undrar som sagt vad de tänkte….
Det härliga med denna berättelse är att Ketty i sinom tid blev den mest lydiga hund man kunde föreställa sig som ALLA kunde hantera som en drillad soldat. Jag kunde rida över trafikerade vägar med henne vid min sida och hon blev verkligen underbar på alla vis!
Ja jag fattar inte heller vad folk är rädda för. Innan vi flyttade till skogen blev jag dagligen utskälld för att jag hade mina dåvarande tre hundar lösa. Jag behövde överhuvudtaget aldrig använda koppel eftersom dom var 99.5 % lydiga. Argast var faktiskt andra HUNDÄGARE trots att mina hundar inte ens tittar åt andra hundar. Tragiskt!
Tillägg: man FÅR ha hundarna lösa året runt förutsatt att man har kontroll över dom. T ex mina hundar som inte har någon som helst jaktinstinkt, tvättar harpaltar i rumpan istället för att äta upp dom :).
För att i görligaste mån undvika att folk blir arga (så långt som att jag kopplar Soya sträcker sig dock inte min generositet) brukar jag redan på långt håll ropa ”HON ÄR JÄTTESNÄÄÄÄLL” och ”DET ÄR EN TIK”- ibland hjälper det :=).
Soya själv springer inte fram till andra hundar utan står på håll och ser glad ut (kryper dock ihop vid minsta ”arga min” från den andra hunden) men jag tycker så synd om henne när vi måste gå därifrån utan att hon har fått hälsa.
Vad lär detta beteende henne om andra hundar?
Paula:
Vad gäller jaktinstinkt har Soya detta MYCKET när det gäller alla djur som rör sig :=) men hon verkar mest vara ute efter att leka/undersöka.
Trots att hon tex jagar fåglar som flyger in i stallet rör hon inte fågelungar (levande) som vi har hittat nerramlade ur sina bon utomhus. En gång hittade hon även en (troligen skadad) musunge som låg och pep på en grusväg men inte heller den försökte hon käka upp utan tittade bara intresserat på. Katter kan hon jaga om de springer men om de stannar stannar även hon :=).
Fast KANINER…det vete sjutton vad hon skulle göra om hon någonsin fick tag i någon?
Fast om man har en hund som springer fram till människor för att hälsa anser jag att den ska vara kopplad. En hundrädd människa skiter i om hunden är snäll eller inte, den är livrädd i vilket fall som.
Själv tycker jag att det är helt okej om hundar är utan koppel där det lämpar sig för hundrastning, på platser där det rör sig mycket folk tycker jag inte det är okej.
Mimmi är ju lös här på gården, men inte när vi är ute och går, hon jagar och stänger av helt.
Givetvis måste man respektera att människor kan vara hundrädda.
Många av mina klienter tex kommer från kulturer där man inte har hundar inomhus och de kan anse att en hund är både ”smutsig” och opålitlig eftersom de helt enkelt inte har någon vana att umgås med hundar. I de fallen skulle jag inte drömma om att försöka ”pracka på” dom Soya medan andra klienter inget hellre vill än att jag ska ta med henne på hembesöken.
Min egen man (svensk dock :=)) kunde innan vi skaffade Soya bli helt stel av skräck om en knähund kom rusande mot oss, hur snäll den än verkade :=).
Fast i mina exempel i blogginlägget handlar det om att Soya och jag möter HUNDÄGARE, inte människor UTAN hund. Och som hundägare förutsätter jag att man inte är rädd för andras lösa hundar som INTE rusar fram utan närmar sig försiktigt och med viftande svans.
Detta är något jag brinner för också men med i stort sett motsatta åsikter. Dels var jag hundrädd som barn och vet att det spelar ingen roll hur snälla hundarna är. Hundrädslan lurar fortfarande när det kommer lösa hundar fram till min kopplade alt. okopplade hund. Min hund är också mycket ointresserad av andra hundar, hon gillar sina kompisar men har absolut ingen lust att hälsa på kreti och pleti ute i skogen.
Summa summarum, jag blir tokig på hundägare med lösa hundar om de inte har 100% kontroll och respekterar min och min hunds ovilja att leka/hälsa.
Tänk så olika vi människor är 🙂
Anne:
Det håller jag däremot med om; att man måste respektera om andra ägare och/ eller deras hundar inte VILL hälsa/ leka. Jag tvingar aldrig på någon varken mig själv eller Soya men tycker det är ledsamt att vissa hundägare redan på förhand verkar förutsätta att ”här kommer trubbel”. Tyvärr kan ju detta då också bli en självuppfyllande profetia; man överför EGNA rädslor/ känslor på hunden.
Lika beklämmande är det att se barn (ofta i förskoleåldern eller yngre) där man klart förstår att föräldern överfört SIN rädsla för hundar på barnet som kan reagera mycket kraftigt vid blotta åsynen av en hund.
Och jag sällar mig till skaran »ur-töntiga hundägare«. Jag har en liten vek mjuk pudel som jag älskar över allt annat. Han springer ALDRIG iväg och får vara lös så mycket det går (t ex på den stoooora tomten), men jag är fullständigt (och överdrivet) livrädd för att nån obalanserad hund ska hugga, skaka och helt enkelt ta livet av honom! Därför har jag honom alltid kopplad när vi är där det rör sig många andra hundar och jag gör även det man enligt den allmänna hundexpertisen inte ska göra; lyfter upp honom om det kommer en stor lös hund.
Ann:
Man kan ju då undra VARFÖR du har denna rädsla att något ska hända?
Jag gissar att det beror på att du faktiskt läst om, hört, upplevt att hundar kan gå till attack och till och med DÖDA andra artfränder.
Och då är vi tillbaka till problemet med hundägare som inte kan fostra sina hundar så att sådant inte händer.
Min lååånga erfarenhet (bla genom jobbet) är att det är de som är MINST lämpade att handha en hund med lite skarpare temperament som de facto VILL HA och också skaffar en sådan.
Och då får man läsa om diverse hemskheter som dessa hundar åsamkar andra, både mäniskor och djur och så skapar man sina rädslor utifrån det.
När jag hade hund för ca 20 år sedan var det mycket populärt med schäfer, rottweiler och dobberman i Malmö, dvs en storstad där de flesta bor i lägenhet. Dessa raser kräver ofta långt mer stimulans än vad en heltidsarbetande slöfock kan ge hunden och dess beteende blir sedan därefter.
Idag är det populärt med kamphundar. Man kan ju undra varför? För att de är så gosiga?
Ja, exakt. Det var inte så länge sen jag läste om JUST en pudel som blev ihjälbiten av en Staffordshire här i Stockholm. Även om 99% av alla hundar är sunda i skallen så VET man ju inte förrän det är försent, så jag väljer att vara larvigt försiktig. Skulle vara helt annorlunda om jag hade en stor hund, men den här lilla 5-kiloshunden har ju ingen chans vid ett bett av en stor hund. Därtill har han ända sen han var liten (innan jag hann »förstöra« honom) varit lite rädd för andra hundar och springer gärna iväg = blir ett byte.
Det var faktiskt en STOR fördel med att ha greyhound. Bägge var ursnälla och kom ALDRIG i bråk just för att de vid en eventuell ”risk för konflikt” SPRANG för allt vad tygen höll *SKRATT*
Och ingen annan ras hinner ikapp en greyhound :=).
Även Soya hade säkert kunnat springa ifrån de flesta om hon bara hade haft vett att göra det. Nu har hon aldrig råkat ut för någon knäppgök så jag vet inte om hon skulle bli stel som en pinne eller faktiskt visa sina sprintertalanger.