Tänkte faktiskt ägna dagens blogginlägg åt att uppdatera eventuella intresserade om en del mycket positiva saker som jag tidigare har nämnt/skrivit om i bloggen och som man kanske funderar på hur det gick med sedan:
Min nya transport:
Jag köpte ju en helt ny transport i början av året, en Boj med både sadel och klädkammare, något jag inte varken haft eller direkt traktat efter tidigare.
Men jag måste säga att det var en bra investering. Det känns jättelyxigt att slippa ha hästsakerna i bilen och det är så gott om utrymme i sadelkammaren att jag inte ens behöver använda själva klädkammaren.
Själva transporten känns väldigt stabil och gedigen och Boj har gjort en rad förbättringar sedan mitt förra släp tillverkades 2003. Då fick man tex häkta fast innerdörrarna med någon slags rejäla gummiresårer i sidorna på släpet för att dörrarna inte skulle gå igen av sig själva när man lastar, nu har man ”magneter” som i stället håller dörrarna på plats vilket gör dörrarna mycket mer ”lätthanterliga”.
Jag hoppas och tror att Boj-släpet ska hålla ett bra andrahandsvärde vid en eventuell försäljning/ inbyte, så har det varit tidigare i alla fall.
Släpen verkar även bibehålla sitt ”utseende” väldigt väl till skillnad från tex en bekants mörkgrå/svarta Böckmann som har blekts så otroligt i färgen att det nästan är ljusgrått/vitt på vissa ställen trots att det inte ens är 10 år gammalt. Ser inte klokt ut tycker esteten Birgitta och dessutom kan man ju undra VARFÖR släpet blekts på detta vis (som om någon tvättat det i klorin ungefär).
Så: hittills är jag mycket nöjd med släpköpet på alla vis och hoppas på många trevliga mil tillsammans!
Min hund:
I början av året köpte jag inte bara en ny transport utan även en hund efter att inte ha haft hund på ca 20 år.
Att jag valt att vara utan hund i så många år har berott på flera olika faktorer, min jobbsituation bland annat. Jag vägrar att lämna en hund ensam hemma i de ca 12 timmar i sträck jag vanligtvis är borta hemifrån och tidigare har även min man haft flera långa arbetsdagar per vecka. Hunddagis är jag av någon anledning allergisk mot och även om många hundägare tycker att detta är ett smidigt sätt att ordna hundpassningen på så skulle jag aldrig vilja ha min hund på ett sådant ställe. Nu har maken ett friare arbete som möjliggör att han kan se till så att Soya aldrig behöver vara ensam för många timmar i sträck.
Ett annat skäl till att jag inte vågat skaffa hund har faktiskt varit att jag har varit rädd för att hunden inte skulle….jag vet att det låter knäppt men….motsvara mina förväntningar!
Jag tycker själv att jag tidigare har haft de 3 finaste/snällaste/ på alla vis bästa i hela världen hundar och har hela tiden tänkt att det måste vara omöjligt att få en fjärde lika perfekt hund.
Men för att göra en lång historia kort så köpte jag och hundrädde maken alltså Soya och hur otroligt det än kan låta så har hon överglänst de andra hundarna med råge.
Alla farhågor jag haft som att hunden inte skulle gå att få rumsren, inte kunna lämnas ensam osv osv har satts på skam och både jag och maken är så otroligt lyckliga över vår fina hund att det nästan känns overkligt. Det enda negativa med att ha världens bästa hund är att jag nu är konstant livrädd att det ska hända henne något (enligt devisen ”det är för bra för att vara sant”).
Min vana trogen har även detta djur fått sig tilldelat x antal smeknamn som bara Birgitta 12 år kan finna någon logik i.
Hunden är döpt till Per-Mobile Zingy Beauty (mycket pssande namn då hon verkligen är en Zingy Beauty- slå upp det i ett lexikon om ni inte fattar), fick namnet Soya innan vi köpte henne (också passande- titta på hennes färg och jämför med namnet) och kallas nu bland annat för Kicki (????) och Mishi (dubbel-????).
Till mitt försvar och för att inte förvirra det stackars djuret totalt så använder vi bara SOYA när vi kallar på henne/ påkallar hennes uppmärksamhet, övriga namn används mest när Birgitta 12 år leker med sin hund och pratar OM henne med hennes PAPPA.
På tal om det så undrar jag vad som hände med att jag HATADE när folk kallar sig för mamma och pappa i förhållande till sina DJUR?!?!?
Att säga till Archie ”nu kommer MAMMA” finns inte i mina mest galna drömmar men att säga detsamma till en HUND går tydligen hur bra som helst. Ibland förstår jag inte mig själv….
Min fånghäst:
Som den trogne bloggläsaren vet var det inte bara rolig shoppning i början av året; det var också en tid för återhämtning för Archie som någon månad innan (i november) drabbades av fång.
Med facit i hand inser jag att just Arhcie återhämtade sig nästan mirakulöst snabbt och ”odramatiskt” men det är jag faktiskt tack och lov ganska van vid.
Även tidigare hästar har vid sjukdomar/skador svarat otroligt snabbt och bra på behandling och det tror jag mycket berott på deras tidigare såväl fysiska status (starka) som den psykiska (välmående).
Décimas buköppning tex skulle kunnat användas som ett skolboksexempel på en lyckad dito, både vad gällde uppvaknande, konvalescens och igångsättning. Att hon sedermera, några år därefter, ändå dog av någon form av tarmovridning är en annan historia.
Det man kan se av Archies fång idag är tydliga fångränder på båda framhovarna men det är också det enda som vittnar om sjukdomen förutom att han inte äter något kraftfoder alls.
Kraftfodret verkar inte göra varken till eller från för Archies del, han äter morötter när de andra får havre och utseendemässigt håller han hullet på hö, lucern och 1-2 dl olja/dag.
Jag är faktiskt INTE nojjig över att Archie ska få fång igen, det går liksom inte att leva med en sådan rädsla dagligen och ändå må bra. Dessutom så tror jag att jag idag vet hur jag ska hålla hästen frisk och där handlar det om att han inte kommer att utfodras med kraftfoder någonsin mer, inte får bli fet och inte får rubba sin matsmältning genom exempelvis häftiga foderbyten, för vått och för kraftigt ensilage osv.
Jag har också, delvis pga ovanstående, beslutat att inte flytta Archie över sommaren så som jag gjort de 2 föregående åren. Jag anser inte att det är värt att ”gambla” med foder och stallbyte för 1-2 månaders gräsätande utan Archie får gå kvar på ridskolan och äta hö i stället för gräs i hagen i sommar, så som tidigare hästar gjort utan att ha verkat lida av det.
Att handbeta hästen kommer jag dock inte att sluta med; ska jag vara rädd för att han får fång av några tuggor gräs känner jag att det blir för överdrivet faktiskt.
