…första och sista :=).
Nä…skämt å sido har jag varit i Falsterbo massor av gånger, både med och utan häst och jag har till och med haft Menelli och Heron uppstallade där i några dagar (Menelli inför en tävling- då glömde jag sadeln hemma….och Heron när han var 4 år och nyinköpt).
Den mycket korta visiten i Falsterbo som jag tänkte berätta om kom jag att tänka på då jag och en stallkamrat diskuterade våra olika egenskaper.
Jag, född i oktober (på Birgitta-dagen till och med…fantasifulla föräldrar va?) är ju VÅG och om man tror på astrologi så brukar man säga att vågar….VÄGER.
Vi är inte VELIGA men däremot VÄGER vi information för och emot, ibland väldigt snabbt för att därefter fatta ett noga av-vägt (notera ordvitsen) beslut.
Om jag måste säga en egenskap hos mig själv som jag tycker om så är det just att jag ofta fattar oerhört snabba men genomtänkta beslut i såväl stort som i smått och som jag sällan och aldrig ångrar. Jag köper tex aldrig något klädesplagg som sedan får hänga oanvänt i garderoben och där jag frågar mig ”varför köpte jag det här?” så som veliga och/ eller impulsiva personer ibland kan göra.
Vid ett medarbetarsamtal för många år sedan etsade sig en kommentar från min chef fast hos mig för det hon såg som en bra egenskap hos mig, och som jag själv inte hade reflekterat över var att jag aldrig såg någon prestigeförlust i att ÄNDRA ett beslut de få gånger detta behövdes, även om jag dessförinnan hade kämpat för det med en dåres envishet. Om jag insåg att något var fel…tja…så var det liksom inte mer med det utan jag kunde snabbt ändra mig.
Och detta med att snabbt ändra sig trots att man mycket sällan känner behovet av det fick mig att tänka på ”Falsterboincidenten” som jag själv tycker verkligen illusterar detta.
För att ta det från början….
Heron hade under flera år en hagkompis vid namn April (April Dancer för att vara korrekt).
April hade varit lektionsponny på vår ridskola i en herrans massa år då hennes mångåriga skötare Christel fick ”köpa loss” henne och hon blev därefter alltså Christelse ridhäst och Herons sällskapsdam i hagen.
Inför en sommar fick jag för mig att April och Heron skulle bo i ridskolans sommarfilial i Falsterbo i några veckor och jag gjorde noggranna planer för detta arrangemang. Christel var helt med på noterna så det var inga problem.
Tiden för flytten kom, hästarna lastades in (med duktig övervikt) i min transport och kördes iväg till Falsterbo där de installerades i var sin box. Jag var hur nöjd som helst och åkte glatt hem.
Nästa dag hade jag planerat att ta den första ridturen i Falsterbo och jag hann inte mer än komma dit, sadla och börja lyssna på Herons och Aprils gnäggande efter varandra (de var i princip de enda hästarna som hunnit komma dit) förrän jag bara kände:NEJ, NEJ, NEJ!
Hela min kropp skrek att detta kändes ”fel” och jag ville genast åka tillbaka med hästarna till ridskolan.
Jag tror inte att jag ens då kunde specificera EXAKT vad det var som kändes så fel (förutom att hästarna skrek som idioter efter varandra) men jag ville verkligen inte ha kvar hästarna där ens en sekund till.
Jag minns faktiskt inte om jag ens genomförde den planerade ritten innan jag ensam lyckades lasta hästarna och köra ”hem” där förvånade stallkamrater undrade varför jag REDAN var tillbaka :=).
Jag ringde Christel och förklarade att hästarna var ”hemma” igen och tack och lov var hon en så cool person att inte ens denna snabba helomvändning rubbade henne det minsta. Hon accepterade bara min förklaring om att de kändes fel och så var det inte mer med det. Tur för mig kan man ju säga för alla hade kanske inte varit lika oberörda över så pass ändrade planer som det ju faktiskt blev.
Men som sagt; Christel var inte sur, jag var nöjd och belåten och hästarna….tja…de fick ett kortare äventyr som de nog inte förstod så mycket av!
