Eftersom jag lyckades hitta ytterligare en pay and jump ”nästgårds” så tog jag tillfället i akt att hoppträna lite idag.
Och se på f…n!
Till denna gång hade Archies hopp-polett verkligen ramlat ner för nu var han inte det minsta konfunderad över att han skulle hoppa inne i ridhuset utan han gjorde det hur fint som helst.
Om han hade en positiv inverkan på mig, jag på honom eller vi på varandra låter jag vara osagt men denna gången tyckte jag att hoppningen flöt på mycket bättre trots att det var 1 hinder mer på denna bana och att det fanns några lite mer ”tittiga” hinder än sist då banan bestod av de enklaste räcken och oxrar man kan tänka sig.
Ett stopp i första klassen då Archie sprang förbi ett hinder mot vilket jag red an lite slarvigt var det enda ”missödet”, i övrigt var det felfria ritter och det var hur kul som helst att hoppa.
Med en så duktig häst (han blev ju lovande hopphäst på kvalitets- min tilltänkta dressyr-dito :=)) kan man säkert fråga sig varför jag inte satsar lite mer på hoppningen men jag känner mig själv. Så fort hinderna hade blivit lite högre hade jag börjat rida hur konstigt som helst och jag tycker inte att det är juste mot hästen eller för den delen någon mening med att åka runt och få en massa taskiga språng där hästen till slut säkert hade tappat all hoppglädje. Så vi håller oss på vår bebis-nivå så länge vi båda tycker att det är kul och det var det alltså verkligen idag!
