I eftermiddags var vi hos en av våra grannklubbar och red det jäkla LA:3 programmet som det verkar ha gått troll i för vår del.
Hemma funkar det helt ok men ffa idag inne på banan kändes det inte som att Archie är färdig för detta.
Bjudningen var väldigt hackig i trav, halterna från galopp blev inte bra och inte heller skänkelvikningarna åt något håll.
Den urusla poängen (60%) visade att min känsla tyvärr överenstämde med domarens verklighet.
Efteråt var den MOGNA Birgitta, 42 år, tvungen att ha ett allvarligt snack med svartmålaren Birgitta, 12 år.
Mogna Birgitta:
Du neggo-bruden! Glöm inte att du för 3 månader sedan inte ens visste om du skulle ha kvar Archie i livet efter det hemska fånganfallet.
Vad begär du?
Du kanske kan vänta i alla fall nåååågra veckor innan du säljer hästen, tar ett banklån på x antal hundratusen och köper en häst som kan slå alla de där superhästarna som verkar ha dykt upp från ingenstans?
Bebis-Birgitta:
Ja, ja…du har nog rätt. Du.. har jag inte tid att snacka med dig mer fröken förnuftig. Här ska tröst-krängas några kilo godis så blir det nog bra igen.
Jag försökte skriva en kommentar igår men tror att den fastnade nånstans på vägen…
Kom ihåg att även du ”vilat” ett tag, inte bara hästen. Och det ÄR tillåtet att deppa lite över en dålig ritt. Fast jag tror att du redan idag lämnat det bakom dig och nu ser framåt =).
Själv brukar jag både trösta och fira med en 200gr chokladkaka.
Du har helt rätt Prick!
Och vad gäller att deppa så har jag verkligen utvecklats som tävlingsryttare *SKRATT*!
I början av min tävlingskarriär kunde jag vara tjurig i flera DAGAR om det hade gått dåligt på en tävling. Efter ett tag var jag bara sur i en dag och efter ytterligare en tid så rann det sura av mig efter några timmar. Som bäst har jag lyckats släppa ”det dåliga” mer eller mindre direkt och efter att ha typ sagt ”helvetes djävla skit. FAN!” tyst för mig själv :=)!