Det är inte klokt vad man klarar av om man måste!
Inte nog med att jag har genomfört i princip hela min flytt själv trots min från början fruktansvärda nackspärr (nästan bra nu…3 veckor !!!!! senare) och lägenhet på 3:e våningen utan hiss- jag har dessutom skruvat ihop möbler och innerdörrshandtag, hängt av och på dörrar och gjort allt möjligt annat som jag mer än gärna hade överlåtit åt någon annan.
Men nu är i princip allt färdigt- det är bara hatthyllan som ska upp när vaktmästaren får hem sin borr (!?!) som han tydligen har varit utan i någon vecka….
Vicke blev ju vaccinerad igår så han blev bara tömkörd lite lätt idag medan Soya sprang runt i ridhuset och letade hästbajs 🙂 .
När jag såg dom tillsammans tänkte jag igen på hur olika mina 3 senaste hästar har varit/ är.
Archie skulle inte ha sparkat Soya om hon så hängde sig i hans svans vilket hon också gjorde ständigt när jag precis hade fått henne.
Jag skällde på henne medan Archie ignorerade henne fullständigt och efter någon vecka slutade hon att jaga honom och har därefter, ta i trä, aldrig någonsin jagat hästar.
Vicke skulle noooog kunna sparka henne i ögonvrån och av överskottsenergi eller om hon skrämde honom och Kreon…tja…han tror jag faktiskt hade kunnat ”märka” henne helt medvetet…bara för att.
Hans uppfödare berättade om ihjälstampade igelkottar i hans hage vilket fick mig att alltid vara på min vakt när Soya var i närheten av honom.
Jag red en som jagade ut hararna från hagen i full kareta
Soya var en riktig apa när jag köpte henne (hon var då 1 år gammal).
Hon jagade Archie både när jag red och longerade (trots att jag slog efter henne med pisken) och skällde konstant utan att ta ett andetag emellan.
Hon jagade också hästar i hagen.
Efter några veckor upphörde ALLT från den ena dagen till den andra och tur var väl det…hon var livsfarlig både för sig själv och andra.