För några timmar sedan begick jag och Archie vår tävlingsdebut för i år och det kändes mycket bra!
När jag var i Globen i månadsskiftet november/december förra året köpte jag ett schabrak till Archie och tänkte för mig själv ”detta ska han ha om han någonsin kommer ut på tävlingsbanorna igen. Och gör han inte det- tja…då är 250:– för ett tygstycke mitt minsta bekymmer”.
Men när jag red runt på framridningen idag så kändes allt som vanligt; Archie traskade på lika obekymrat som vanligt.
Jag red en LA:1 på Malmö Ridklubb, en av våra grannklubbar, så det var både en superkort resa (10 minuter) och ett kort ridpass.
Själva ritten var väl inte en av våra höjdarritter precis men inte heller genomusel. Det blev en del småmissar som ändå kostar sina poäng men faktiskt inget större som gjorde mig besviken. Vi red på 63 % och låg i alla fall inte sist då jag kollade :=). Ibland är det helt enkelt så att gränsen mellan det som är mycket bra (räcker till placering) och det som är mindre bra (och som ej räcker till placering) inte är sååå himla stor och idag kändes det som att det var en sådan dag. Lina har videofilmat och jag kanske är av en annan åsikt efter att ha sett filmen men min helhetskänsla var i alla fall helt ok.
Sedan kan jag absolut inte skylla på att Arch bara varit igång i 5 veckor för det tyckte jag inte att jag kände av. Men visst ska det bli skönt att återuppta träningarna för Birgitta och få ”piskan på ryggen” (på mig själv alltså, ha ha) på ett annat sätt än då jag rider själv.
Idag hade jag min lilla hjälpreda Soya med som extraskötare och det gick hur bra som helst. Tävlingsplatsen visade sig vara ”hund-fientlig” så tillvida att man inte fick ha hund i någon av ridhusen eller inne i cafeterian (hos oss får man ha hund överallt bara de är kopplade och under uppsikt) men Soya verkade trivas lika bra i bilen som utanför den.
Jag har noterat att Arch har fått en kraftig (dock ej bokstavligen, ha ha) konkurrent vad gäller popularitet hos allmänheten. Soya har snabbt blivit mångas älskling och jag känner igen beteendet till 100 % från när jag hade mina greyhounds. Från att folk hade sagt att de var otäcka hundar som darrade och som de aldrig tänkte klappa (vilket sades innan jag köpte den första hunden) till att bli allas favorit på rekordtid. Man kan helt enkelt inte låta bli att gilla dessa väna små djur som är så kloka och ”försiktiga”.
Det tråkigaste med tävlingen var det som jag redan sedan tidigare har myntat ett uttryck för- ”20 minuters ridning och 2 timmar rengöring”.
Detta fenomen har redan drabbat mig flera gånger i vinter då jag ridit ut- alla saker (sadel, gjord, Archies ben, svans osv osv) har varit täckta av lera som det tagit långt längre tid att få bort än vad själva ritten varade :=(.
Mina vita ridbyxor var idag dels täckta av bajs-stänk från Archie (stänkte upp då jag borstade igenom hans nerbajsade svans) och dels av Soya-avtryck som uppkom i glädjeyran efter att ha legat och sovit i bilen. Det var underbart att vräka ner allt som gick i tvättmaskinen!
Men men…nu är vi, även bokstavligen, på banan igen, och det är härligt!
