Ensam vs tillsammans- gambling på hög nivå?

I dagarna har jag fått ett oangenämt bekymmer att grunna över:

Ska jag abrupt avsluta Birks och Archies vänskap innan Birk gör detsamma?

Som vi diskuterat tidigare är mycket man gör i livet farligt och ett kalkylerat risktagande. Ibland är det lätt att vara efterklok och ibland ångrar man också bittert att man gjorde på ett eller annat sätt.

Se på Archies fång….

Hade jag inte varit så ivrig med havreskopan hade vinterns traumatiska månader kanske aldrig varit ett faktum. Vem vet? Ibland vet man säkert, ibland tror man och ibland är det rena spekulationerna….

Vad gäller hagvistelse tillsammans med andra hästar är detta enligt mig en kalkylerad risk man tar som hästägare. I min värld är det tveklöst en större skaderisk att ha hästen gåendes ute tillsammans med en eller flera hästar mot om hästen går ensam. Och jag tror också på att ”ju fler kockar desto sämre soppa” = större risk att skador uppstår ju fler potentiella ”skadare” det går i hagen. Detta om man ska generalisera.

Det finns absolut flockar med måååånga hästar som fungerar ypperligt och där inte ett hårstrå kröks någonsin liksom det finns hästar som ensamma i hage skadar sig var och varannan dag.

Själv var jag under de år jag ägde Décima extremt tacksam över hennes ”o-hästiga” beteende, hon tycktes helt ha missat att hon var ett flockdjur och föredrog absolut ensamheten.

Även om detta var onormalt så var det för mig som hästägare oerhört praktiskt och mindre riskfyllt; jag behövde aldrig samordna mitt utsläpp med någon annans och behövde inte heller frukta sönderbitna täcken, sparkad häst och dylikt.

När Archie inköptes, 3 år gammal dessutom, var ensamgående i hagen inget alternativ som jag ens övervägde trots att han redan första dagen betäckte ett 4-årigt sto 2 gånger vilket fick mig att fatta beslutet ”aldrig mer med ett sto i hagen”.

Jag ville att Archie skulle gå tillsammans med EN snäll valack och så har det också varit under de 2½ år jag ägt honom.

Mitt enda bekymmer under denna tid har varit Archies enorma förkärlek till att valla hästar i allmänhet och nosa dom i baken i synnerhet.

Hur många gånger hästarna än visat att detta inte uppskattas har han inte tagit den minsta lärdom utan fortsatt med sitt ”gump-jagande”.

Jag har haft ute Archie med minst 5-6 olika valacker genom åren och samtliga har kickat efter honom i större eller mindre omfattning.

Birk har hittills visat det största tålamodet och även Archie har väl dämpat sig efterhand och springer inte konstant runt vallar och nosar.

Mot bakgrund av ovanstående ska jag äntligen komma till saken, dvs ämnet för dagens blogginlägg:

Vi har under julen delat av våra redan ganska små hagar så att de numera är hälften så stora (läs: små).

Archie har denna vecka, 2 dagar i rad som vi vet blivit ganska hårt sparkad av Birk och den ena gången orsakade sparken ett ganska djupt men tack och lov litet sår på ett framben. Detta framben är nu tämligen svullet och även om Archie inte är halt så känns det så klart rätt så obehagligt och tankar à la ”vad händer nästa gång” och ”när blir nästa gång” väcks oundvikligen.

Ingen skugga över Birk i detta; när han tappar tålamodet hade en mindre tålig häst gjort det för länge sedan men frågan är ändå hur länge jag ska våga chansa på att det aldrig blir allvarligare än det varit hittills?

Min och stallchefens teori är att sparkarna är en konsekvens av att hagarnas yta decimerats kraftigt = mindre chans för hästarna att ”komma undan”.

Det jag beslutat hittills (i samråd med Birks ägare) är att byta hage från en ganska ”torr” liten hage till en långt, långt dyigare men större dito.

Det känns så klart inte kul med sämre ”kvalité” på den nya hagen men den är i alla fall lika stor som den som hästarna gick i innan hagdelningen.

Om inte detta hjälper så måste jag nog bryta Archies och Birks ihopgående även om i alla fall Archie, som är hälften så gammal som Birk, säkert kommer att sakna sin vapendragare.

Men som ni vet så har jag aldrig köpt häst för hästens skull utan för min egen, dvs jag ska kunna nyttja den och ha glädje av den.

Jag minns en internetbekant som i flera år rapporterade om diverse skador som hennes häst ständigt drog på sig där den gick i en underbart stor och på alla vis härlig hage med många hagkompisar (medan min häst gick i en liten gräslös hage utan sällskap). Men min häst var alltid ridbar medan hennes nästan aldrig var det och till slut tog jag bladet från munnen och frågade henne helt krasst ”Vill du vara en ledande eller en ridande hästägare” (hon gjorde inget annat än var ute och promenerade med sin skadade häst tycktes det mig).

Jag gav henne rådet att kraftigt reducera antalet hästkompisar åt hästen och då hon följde mitt råd ökade hennes ridtimmar också markant :=)!