Åhhh vilken fin känsla jag hade i traven när jag tränade för Olof idag.
”Det känns som om jag sitter i en soffa” sa jag till honom när Vicke gled förbi, sååå mjukt och ljudlöst.
Att detta är samma häst som jag inte kunde sitta på när jag hade köpt honom är nästan ofattbart och faktiskt också ett tecken på att det inte alltid är lättare att sitta på en häst utan ryggverksamhet och med liten trav för jag tycker att traven är mycket bättre nu än då.
Men då var väl hela hästen full av någon form av inre spänning som inte märktes på något annat vis- jag kan faktiskt inte tolka hans då svårsuttna trav på något annat vis och jag var ju inte ensam om att uppleva den så (med andra ord är det inte vanans makt som har gjort att jag nu tycker att han är så lätt att sitta på).
Vi jobbade vidare med samlingen och Olof ville att vi skulle ”galoppera nästan på stället” vilket var lika svårt som det låter 🙂 .
Det blev också några diagonalslutor där jag insåg att jag tidigare krävt på tok för mycket tvärning; när jag tittade i spegeln idag såg jag att det jag tyckte var i princip obefintlig tvärning var fullständigt good enough och att jag måste fokusera på ställningen i stället.
Vi avslutade med lite travökningar; fortfararande dåliga men ändå bättre 🙂 !
I och med dagens träning avslutades ett litet ”mini-ridläger” jag unnat mig själv, dvs träning för tränare 3 dagar i rad och det var skönt att konstatera att Vicke har tagit det hur bra som helst och gått jättefint alla dagarna.
Hahaha var tvungen att leta fram min kommentar från 2013 om att det kan ta tid innan man kan sitta obehindrat ner i traven:-D .
Du skrev något om att han var oerhört svår att sitta på och jag svarade:
”Min häst har en jättetrav – taktfast med mycket svävmoment. Det har tagit mig åtskilliga år att kunna sitta på honom. Kunde knappt sitta ner ett helt varv förut utan att jag blev HELT slut. För mig har det inte bara handlat om att få min egen kropp att sitta i balans och inverka på rätt sätt. Minst lika mycket har det handlat om att få min häst ordentligt ihopkopplad över ryggen så att all hans energi samlas ihop och riktas framåt istället för att det blir hela havet stormar. Men nu börjar det fungera och jag kan till och med sitta ner i traven en hel träning utan att bli helt slut 🙂 .”
Varvid du svarade:
”Svara
Birgitta 2013-09-14 18:09
Det lät ju uppmuntrande….NOT!!! FLERA ÅR!?!?!? Nä…så länge kan jag inte vänta på en häst som är köpt för dressyrtävlande utan det får allt lösa sig fortare än så.”
Ha ha ha….det är precis det jag menar; att det kan skilja varför en häst är svår att sitta på.
Din häst har en stor trav- det hade inte Vicke då och den är inte jättestor nu heller.
Skumpigheten försvann efter…1-2 månader kanske och har aldrig återvänt.
Jag är helt övertygad om att det var spänning som satte sig i ryggen.
Hos andra hästar sätter den sig i benen (de blir ”styvbenta”), i nacken eller munnen.
Intressant nog upplevde jag aldrig Vicke som spänd, han gav ett väldigt tillfreds intryck.
Men jag tävlade en gång en häst där spändhet visade sig i att den blev loj.
Hemma flög den mot alla hinder i full fart (het), på tävling hoppade den i slow-motion (dock villigt).
Den blev säkert nervös även om vi ryttare många gånger tror att nervositet bara yttrar sig i ”hispighet”.
Även om symptomen skiljer sig så är nog grundorsaken densamma – hästen är inte ordentligt ihopkopplad från bakhov över ryggen fram till munnen/handen. Det är det som du börjar få koll på nu tror jag 🙂 . God Jul och tack för en rolig blogg att följa!!!