Ibland läser/ hör man om människor som får frågan om de ångrar någonting i sitt liv. Och nästan undantaglöst så svarar ”man” att man inte ångrar NÅGOT, en stor lögn eller i vart fall en bra förmåga till FÖRTRÄNGNING anser jag. Nog tusan finns det alltid saker man kan ångra, stora som små?
För egen del har jag lärt mig att det alltid kommer att inträffa saker som man ångrar eller ”gör fel” och det bästa man kan göra av detta, eftersom det ändå redan har hänt och inte går att få ogjort, är att TA LÄRDOM för framtiden och inte upprepa samma idioti IGEN!
Vad gäller min hästhållning har jag gjort mycket dumt pga okunnighet och ungdomlig ogenomtänkthet.Vad jag idag betraktar som en av mina största dumheter har dock fört det goda med sig att jag sedan dess vågar stå för mina åsikter på ett helt annat sätt än tidigare och också vågar ingripa när jag tycker att något är fel.
Den händelse som jag ska berätta om utspelade sig när Heron var kanske 7-8 år gammal , dvs för ca 15 år sedan. För att inte den berörda personen i handlingen ska känna sig svartmålad lämnar jag inte ut så mycket detaljer.
Jag var, som säkert framgått, inte så skicklig som ryttare när Heron köptes och hade aldrig lärt någon häst att byta galopp. För att göra en lång historia kort hade Heron inga ”naturliga anlag” för detta (för byten) och för att ta ett ”skräckexempel” så kunde han hoppa en hel 1.30-bana på tävling utan ansats till att byta galopp när han borde. Den förvända galoppen satt som cementerad i honom och det såg ju så klart ganska dumt ut när han hoppade på dessa höjder i ”fel” galopp.
Vid ett tillfälle då jag red påtalade en person (en mycket känd ryttare, jag säger inget mer) att min häst var ouppfostrad och verkligen borde byta galopp ordentligt. Om jag försökte att hjälpa till med spöt för att få till ett byte så sparkade Heron argt i sargen och detta gjorde personen (som vi kan kalla X) vansinnigt irriterad.
X ville sitta upp på Heron för att ”lära honom att byta galopp och inte slå mot spöet”.
Jag (vi kan kalla mig IDIOTEN) hoppade av och lät X sitta upp.
Det som därefter hände vill jag helst förtränga! X piskade till Heron, Heron slog i väggen, X blev jättearg och piskade ÅTER till Heron som ÅTER slog i väggen. Och så fortsatte det……Ingen ville/ skulle ge sig och att inbilla mig eller någon annan att Heron genom denna taktik lärde sig att byta galopp eller att sluta slå mot spöt var skrattretande. Det var enbart en prestigekamp som X ville vinna, han var inte van vid något annat. Jag minns faktiskt inte hur det hela slutade mer än att X till slut hoppade av hästen som då hade ändrat färg från mörkbrun till VIT av allt lödder som hade piskats/ stressats upp.
Heron var helt nollställd i ögonen, han var enbart uppstirrad och hade inte lärt sig ett dugg!
Jag minns att jag bara tog emot tyglarna och gick ner till stallet, tror knappt att jag ens sa ”tack” (vad jag nu skulle ha tackat för) och ansattes först då av världens sämsta samvete i kombination med frågan ”Varför i helvete lät jag detta ske”???
Ja, jag vet så klart varför jag lät det ske. Jag var på den tiden en ung och feg hästägare och X var inte en person som man sa nej till. Dessutom hann jag på något sätt inte finna mig och reflektera över vad som egentligen hände innan det redan hade hänt.
I det ögonblicket, ledandes på min stackars fina, snälla, genomgoda häst, som gick där med svetten droppande lovade jag mig själv att ALDRIG mer finna mig i sådant som inte känns OK för mig och/ eller min häst och det löftet har jag hållit!
